I väntan på nästa valp

Hur ska jag klara mig i ett år, över ett år tills nästa lilla kelpie tittar in hos oss? OM det blir en hanvalp…eller om det tar sig överhuvudtaget.

Jag vill gärna hålla denna blogg levande nu, det var en lång paus när jag var nybliven mamma (när slutar man vara det förresten) och jag inte tränade så intensivt som innan. Men hur håller man en träningsblogg om hund levande utan hund?

Mitt självklara svar på den frågan är att fortsätta skriva tankar om inlärning och hur jag tänker mig träningen med nästa hund. Så kanske man kan få lite bra input från läsare också.

Jag har fått erbjudande om att träna en väns hund i spår. Det ska jag försöka göra. Han vindar en hel del säger ägaren så det kan ju vara roligt att träna. I helgen blir det dock ingen sådan träning då vi ska på kosläpp och greja lite hemma.

Nästa helg ska jag på lekutvecklingskurs för Siv Svendsen. Det anmälde jag mig till för länge sedan men bara som åhörare eftersom Sting inte var frisk. Nu får jag ha nästa hund i tanken i stället för Sting vilket kan vara en utmaning eftersom jag bara vet lite hur mamman är och kan enbart tänka mig valparna som hundar som troligen får en hel del driv. Men det ska bli jättekul! Dessutom får jag träffa två personer som jag länge velat träffa varav en har en kelpie.

Jag läser ofta Från valp till stjärna (den uppdaterade) på kvällarna och skriver lite anteckningar. Fick den i present för över ett år sedan men den har nästan bara stått i hyllan. Nu när jag läser den från pärm till pärm så ser jag att den har blivit mycket bättre än den första versionen och är riktigt läsvärd för alla som tränar hund med sikte på tävling. Även om man har en äldre hund. Riktigt bra! Rekommenderas alltså.

Annonser

Apport hundskola – podd

Vill göra lite reklam för min väns (Sara Moll) företag Apport hundskola som hon driver med en vän och deras podd. Senaste avsnitten handlar om nerverna inför tävling och på tävling. Gäst är en annan vän till mig, Louise som kom fyra (4!) på lydnads-SM förra året. Riktigt intressant och flera fina tips till nervösa tävlare. Jag ska definitivt fundera mer på detta inför nästa hund.

Direktlänk till avsnittet

Vad bär framtiden med sig

IMG_20160506_150602

Det var tänkt att vi skulle skaffa hund igen 2018. Det passade bäst så med tanke på jobbet. För mig som inte har varit utan hund sen jag var fyra annat än ett år 2006-2007 kändes detta som en hel evighet. Men så fick jag reda på att samma kennel som jag hade visat intresse för valp 2018 kommer att para en tik även 2017 på vintern (kanske redan 2016 beroende på löp) vilket passar jättebra i tid! Så nu har jag fått ja på att köpa en hanvalp av den kullen. Jag är så glad! Samtidigt skiträdd för detta kommer att bli en helt annan hund än Sting. Tryck som heter duga räknar de med. Men så kul! Jag kan detta och det är dags att jag börjar tro på mig själv som hundtränare. Ett sent nyårslöfte kanske?

Så nu ska bara de små detaljerna som att det ska bli valpar och dessutom minst en hane slå igenom… 😉 . Men ni kan väl hålla tummarna?

Ras? Kelpie så klart! Finns inget annat i tankarna ens en gång 🙂 .

Jag har lika stora planer denna valp som jag hade för Sting. Vi siktar på SM (bruks först och främst). Så tiden fram tills valpen kommer ska jag fylla med läsning och funderingar över hur jag vill lägga upp min träning. Jag läser Från valp till stjärna (väldigt bra bok) och skriver ner tankar. Jag älskar att planera och fundera så detta är ett jätteroligt tidsfördriv på kvällarna (nörd – självklart 🙂 ). Det första som står i min anteckningsbok är att jag ska se hunden som individ! Detta är så viktigt och något som jag mycket lätt missar. Förra hunden speglar av sig. Det var samma när jag köpte Sting och hade Kiwi färskt i minnet. Man tränar på sånt som den förra hunden hade problem med utan att se att detta kanske inte är något att träna så mycket på med denna hunden. Detta är något jag ska tänka på! Det är inte en ny Sting jag får. Vilket är bra, det blir en helt annan typ av hund tror jag.

Denna gången vet jag vad jag vill med min träning på ett mer konkret sätt. Nu vet jag vad som väntar även i de högre klasserna vilket jag inte visste då jag skaffade Sting. Med honom tränade jag ettan/appellen först och med min kunskapsbank på de svåra momenten så insåg jag efter ett tag att grundträningen brast när vi kom dit och träningen blev onödigt svår. Det blev lite mycket ominlärning och det är svårare och tråkigare än nyinlärning. Denna gång ska grundträningen planeras mer för eliten och träningen av momenten i eliten tas först. Många saker, typ alla 🙂 , i ettan kommer ju ändå på köpet. Jag tror att detta kommer att göra min träning lättare och roligare rakt igenom. I skogsarbetet vet jag nu hur jag ska börja spårträningen och hur jag kan träna in pinnarna på ett roligt sätt. Så klart kommer mycket att ändras när valpen kommer fysiskt och det som funkade med Sting kanske inte alls funkar med denna, men Sting lärde mig och utvecklade mig som tränare/hundägare på så många sätt – evigt tacksam för det. Min älskade pojke så mycket roligt vi haft.

Det ska bli så kul att få fylla sin fritid med rolig träning och lek, promenader och umgänge med en bästa vän igen. Johan längtar nästan lika mycket som jag. Vi vill ha hund i vårt liv.

Tills dess hjälper jag min granne och vän med hennes boxer. Jag varken kan eller vill hålla mig ifrån hundträningen. Vi spårar och kör uppletande någon till några dagar i veckan. Jätteroligt och de utvecklas så fint. Ytterligare ett sätt för mig att utvecklas också!

Mina fina vänner

Kan inte nog trycka på vilka fina vänner jag har. I fredags kom nästa paket. Två chokladkakor (himmelriket), ett underbart kort med texten att hon finns här för mig och hur fantastisk Sting var och en korsordstidning. Jag bröt ihop lite ute och var tvungen att ringa till Malin direkt. Tack igen!

Jag har fått meddelanden med små kramar och tankar på hur jag mår från flera av mina vänner nära och långt bort. Som jag skrev i förra inlägget – helt rörd!

Jag mår bra nu. Helt ärligt så har jag inte varit så nere i skorna så länge som jag trodde att jag skulle vara. Sting var mitt allt – min fina, bästa vän på jorden. Jag visste ärligt inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. Men det går bättre än jag trott. Jag har varit sådan med alla hundar, inför avlivning och så klart samma dag och dagen efter mår jag riktigt dåligt. Men så är det som att min hjärna börjar fungera och sorgen skjuts undan direkt mot de glada minnena. Jag vägrar gå ner mig. Han är borta och jag kan inte göra något och kunde inte göra något för att få ha honom kvar. Fakta. Alla är vi olika och sån är jag. Jag sörjer honom inte mindre men jag ser igenom sorgen för det är förbannat jobbigt att må så som jag gjorde innan detta beslut genomfördes.

Vi har många fina minnen tillsammans jag och Sting. Alla fina turer inte minst! De som speciellt fastnat är då han visade prov på att vara helt viltren. När man haft jaktidiot innan så väger sånt tungt. Tillsammans med oss tittade han på när små möss lekte runt oss. Tittade på och tittade på oss med uttråkad blick – kan vi gå eller.

Eller då vi kastade pinne i havet i Skuleskogen. Tokrycken efteråt – den totala lyckan. Eller då vi vandrade i fjällen tillsammans och tittade på tusentals renar som sprang förbi.
Eller då vi, denna tid förra året tog förstapris i lydnadsklass III och två utställningscert på samma helg.
Eller då vi var på kurs i Torsby, för Siv Svendsen.
Eller då vi startade, för oss båda, första brukstävlingen.
Eller då vi fick så mycket beröm efter vår första och enda start i lydnadsklass I – ni kommer att gå långt.
Eller då vi tävlade i spår och Sting vek av och spårade fram till en älgkalv.

Flera har också pratat med mig om hur mycket Sting betydde för dem, han träffade så många hjärtan och fler med oss sörjer honom. Detta har jag och Johan pratat mycket om, för det är så smickrande för oss med. Vi gjorde en hel del rätt med vår pojke. Snällare kille alltså… ❤

Men redan nu börjar längtan efter en ny hund sätta in. Det är förbannat tomt…

Rörd till tårar

image

Klockan 11 i fredags avlivade jag min bästa vän, mitt hjärta, min drömhund.

På onsdagen åkte vi och fotades av Hanna Ericsson. Många av korten blev riktigt bra – så kul att ha kvar! Han fick dessutom leka med hennes cocker Sune. Det gick en stund, sen lyftes tassen ❤. Men han älskade det!

På torsdagen spårade vi äntligen, så länge vi väntat på detta!

image

Jag la med drygt två timmars liggtid men ändå drog han rejält i linan. Han låg alltid på i selen så trots hans litenhet fick man hålla i rejält så han inte drog iväg. Han älskade att spåra och att kunna ge honom detta kändes så underbart. Jag hade bestämt mig för att tårar och sorg skulle inte förstöra detta vårt sista spår och jag klarade det! Han var lycklig! Han kampade (första gången han fick göra det på flera månader!) och busade.

Johan fick också möjlighet att busa lite med honom. Sting visste nog inte vad som hänt, så mycket kul helt plötsligt. Vi såg på honom att han genast vaknade till lite igen, ögonen tändes åter.

Jag åkte själv med Sting till veterinären, det är lite en del av min rehab. Jag ville inte trösta någon annan, bara gå i mina tankar. På fredagen kom Johan på den utmärkta idén att vi skulle stanna på väg till Sundsvall och låta honom röra sig lite. Som vi njöt jag och Sting. Han fick springa, bada och rusa i sanden. Vilket minne för mig. Johan frågade om jag hade filmat något men jag hade valt att bara vara i nuet, mobilen lämnades i bilen.

image

Avlivningen gick fort och lugnt till. Han kunde fått mer lugnande sa veterinären för han var ganska med, men jag valde att inte ge honom en spruta till och vänta lite till. Han somnade lugnt nos mot näsa med mig. Det går inte att beskriva känslorna, stormen som slet i mig. Det var intensivt…

Något som rört mig till tårar är alla underbara vänner som funnits där för mig,  Hanna och Malin som stått ut med alla mina meddelanden under flera månader, Stina som gråtit med mig på jobbet…jag har så många fina vänner. Stina köpte ett blommogram till mig, samtalet kom innan vi skulle gå in. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka under samtalet men det var även av glädje – jag var rörd.

Nu har det gått två dagar. Jag och Johan har pratat mycket och gråtit en del. Men båda två säger att det känns som det har gått mycket längre tid. Dessa månader i vila har på något sätt förberett oss så återhämtningen verkar bli lindrigare. Jag känner lättnad mitt i sorgen, en lättnad över att det är klart. Lättnaden håller redan på att få övertag över sorgen. Jag slipper oroa mig, han slipper ha ont. Mitt hjärta mår bra nu.

image

Beslutet är rätt

Jag har fått flera meddelanden med beklaganden om att det blivit som det blivit. Detta uppskattas jättemycket. Även många frågor så klart. Jag kan inte svara på alla men jag tänkte ändå skriva ner mina funderingar och vad veterinären har sagt.

Först vill jag bara säga att anledningen till att denna veterinär hittade så mycket och de andra inget alls är dels på grund av att han nu inte har ont i musklerna, det finns inga smärtsamma områden kvar som lurar veterinärerna att tro något annat. Men sen det faktum att han har mer erfarenhet och kunskap. Han iakttog Sting på ett annat sätt än de andra. Han hade redan upptäckt ledbandet/musklerna i frambenen efter några minuter i rummet. Han hade sett att Sting inte hade så bra gång då vi gick i korridoren. När han hörde vad jag berättade gick han rakt på de områdena han trodde det var och prickade rätt.

Nu skriver jag så som jag har uppfattat saken av min veterinär.

Vi börjar med tassarna fram och frakturen på sesambenet. Stings fraktur kan vilas bort, men han har så ont nu trots vila att jag inte tror att det är möjligt. Då borde vi rimligtvis ha sett resultat av bättring efter de här månaderna. Veterinären har inte god statistik på operation av detta. Andra säger att deras hund blev bra. Jo så är det ju, vissa blir bra men långt ifrån alla tydligen.

Ryggen sen. Efter samtalet med min veterinär idag kan det konstateras att Sting har diskbråck. Eftersom jag har haft en hund förut med samma diagnos känner jag igen symptomen. Han slickar sig ofta mot området och kan snappa bakåt ibland. Veterinären sa att Sting är lite stel i musklerna bak men det var inte muskler som ömmade på den platsen. Han kan dock inte säga om den är opererbar eller inte eller hur stor den är. Veterinären är för övrigt expert på mjukdelar, alltså muskler, ligament och liknande.

Patellan. Trots normal till god vinkling bak så har Sting fått detta. Stings lårben har en större vinkel ut från kroppen än andra hundar. Det i sig orsakar inte patellan. Denna lutning gör att det blir påfrestning på skenbenet (ingen aning om det heter det på hundar), alltså det nedre benet för det vill vara rakt under kroppen. Veterinären visade denna lutning, samt att lårbenets nedre del har böjt sig in mot skenbenet (för att få denna raka nedre del) på röntgenbilderna. Dessutom var biten med knät roterat utåt på höger sida. Som jag förstod det så är detta orsaken till att han har patellan. Han är inte omusklad eller på annat sätt i sånt skick så att detta går över senare. Ortopeden Ole hade också tittat på bilderna och sagt att det krävs operation för att det ska bli bra. Veterinären sa dock att lutningen på lårbenet inte behöver innebära att hunden får patella. Även om det syns markant skillnad på Sting nu och innan besöket då han var utan smärtlindring så ser jag nu när jag vet vart jag ska titta att han inte går bra med höger bak. Han är stelare och liksom drar benet med sig innan han går upp i trav. Något tjolahoppskutt har han också tagit för att rätta till då det gjort ont.

Frambenen så. Det är ju här det stora problemet är. Hans ledband och muskler är uttöjda och det rejält. Detta kräver som jag har skrivit en operation för att han ska bli smärtfri. Efter samtalet med veterinären idag sa han att vi visst kan lindra allt med smärtlindring, stödbandage och så vidare men han och ortopeden var överens om att detta bara är en tillfällig lösning och endast om Sting fortsätter att vara i vila. Jag har ju oroat mig för att jag ska ha gjort något för att orsaka detta men veterinären tror inte att det är så. Eftersom han har samma, stora lutning på båda benen men inte ont i båda tror han att Sting från start har varit mjuk i handloven. Att ett mycket mindre hopp än normalt, då det krävs ganska höga fall, kan ha orsakat att han har fått ont. Detta var oerhört skönt för mig att få reda på.

Så klart är detta inte rolig information att få för min uppfödare. Jag vill betona att Fia på kennel Vickulas är en duktig uppfödare och kan sin sak. Men ibland blir det fel och Sting hade, som veterinären uttryckte sig, väldigt otur när spermien träffade ägget. Han fick helt enkelt allt.

I övrigt så är det stor skillnad på Sting nu och när han inte hade smärtlindring, så de tabletterna hjälper tack och lov. Men inte tillräckligt. Det syns i ögonen att han har ont. En vän till mig var på besök som inte sett Sting på månader. Hon kände inte igen honom sa hon. Efter en promenad med honom sa hon att den spralliga, glada hunden var borta. Inne hoppade han inte på henne som han brukar utan var mycket försiktigare i hans sätt att hälsa. Detta är alltså en hund som avgudar min vän. Helt sjukt vad han brukar bete sig när hon kommer.

Fortfarande är Sting otroligt glad och hälsar intensivt när jag kommer hem. Han vill mer än kroppen kan. Han vill springa och försöker även om vi då stoppar honom. Imorgon är jag hemma och ska ta hand om oss. Vi ska spåra och busa lite.

På fredag klockan 11 kommer Sting att få somna in.

En, två, tre…nej fyra diagnoser

Jag hade innan detta veterinärbesöket ställt mig in på att om de inte hittade något nu heller skulle vi låta honom röra sig mer och sen låta en ortoped titta på honom. Det behövdes aldrig.

Igår var jag åter igen på Veterinärhuset Södra Berget i Sundsvall. Fick en ny veterinär den här gången, en man som inte är lätt att få tid hos. Han är mjukdelsexpert med ortopediska kunskaper. Bra kombination.

Han frågade hur Sting var först, om han kanske skulle ha munkorg. Jag sa som det var att han har nypt efter veterinären och även om jag inte tror att han skulle bita så är det ju för veterinärens säkerhet. Så jag satte på Sting munkorg vilket han inte brydde sig om. Redan där kände jag stort förtroende för veterinären. Han var lugn och trevlig, Sting gillade honom. Veterinären började med att undersöka tassarna fram. Sting reagerade kraftigt på ett sesamben, ett av flera små ben i tårna. Han reagerade med att bita (tack munkorgen) efter honom då veterinären kände på handloven. Uttöjda ledband. Båda reaktionerna på höger sida. Veterinären gick vidare till ryggen, kände kota för kota bakåt, Sting blundade, tills han kände på sista rygg- och första ländkotan – L7S1-området. Då fick han fram en reaktion igen. Gick sen över till bakbenen. Kände direkt på knäna och vänstra spände han så det var svårt att känna ordentligt men klar patellaluxation. Höger var det samma med.

Röntgen och en lite smått uppgiven matte. Men patella kan opereras!

Ryggen såg fin ut, ingen synlig spondylos eller pålagring på ryggen. Patella grad 1 på båda sidorna.
Gamla frakturer på sesambenen på vänster sida och ny fraktur på höger sida.
Uttöjda ledband och muskler i handlovarna.

Så klart kan jag säga fel facktermer osv men det får ni ha överseende med.

Veterinären sa att patellan är opererbar med goda prognoser. Men innan det görs måste ryggen kollas upp, han hade misstanke om L7S1.
Men det var ju inte enda felet…
Frakturen på sesambenet kan läka ut med vila, men gör det inte det är prognoserna vid operation inte goda. Inget de gärna gör.
Genomtrampet fram var dubbelsidig. Här sa han något om att han hade kallat det genomtramp om…jag hängde inte med här.  Men hans muskler orkar inte hålla upp handleden så den sjunker ner. När han är allert står han bra men veterinären hade direkt sett att något var galet där när Sting kom in. Ledbanden är töjda. En normal hund kan vid tryck pressa till en vinkel på 10-12 %, Sting hade en vinkel på 30 %. Enda lösningen för att få bort smärtan är steloperation på höger sida.

Jag sa att ska något göras på Sting så ska han kunna bli återställd. Jag gör ingen operation som innebär att han inte kan tränas och leva normalt. Han höll med mig i det och rekommenderade inte operation. Han hade inte gjort det sa han. Steloperation innebär också en ökad belastning på andra leder. Så har vi det med patellan på det. Två stora operationer. Först väntan på att tassen blir bra, sen steloperation och sen patellaoperation – OM han inte har diskbråck.

Det är för många fel på honom sa veterinären och jag håller med. För många, för stora fel.

Genomtrampet är troligen en skada. Google hjälpte mig att hitta att stora fall kan ge detta. Jag har inte märkt något sådant men han hade inflammerade bröstben för något år sedan, enligt sjukgymnasten pga ett fall. Kan vara då även om jag inte vet vad som har hänt.

Patella kan de få i högre ålder trots att de, som Sting är fria som ettåringar.

Diskbråcket är inte bekräftat eftersom det kräver MR.

Veterinären ska för säkerhets skull prata med en ortoped om genomtrampet, om det kan finnas något att göra. Dock är det mer för att vi då ska känna att vi gjort allt. Jag har redan bestämt mig. Det är som sagt för många allvarliga saker. Det kommer inte gå att vila bort och att operera bara en sak går inte.

När veterinären har ringt mig till veckan bokar jag en tid för avlivning av min bästa vän, min älskade Sting ❤.