Äter Elenor riktig mat?

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag har selektiv ätstörning eller matfobi som jag först fick reda på att det hette. Detta har jag jobbat med och gör till viss del ännu. När jag så fick barn så läste jag mycket om mat och funderade mycket på hur jag vill introducera mat till Elenor. Det jag kom fram till ganska fort är att jag inte ville ge henne välling/köpegröt eller pure och inte börja med smakportioner vid 4 månader som många gör. Bara tanken på att ge en ihopblandad gröt som mat gör så jag ryser. Jag läste också om många som hade barn med ont i magen, alla de fick välling eller köpegröt och ökade på matmängden ganska fort efter 4 månader. Inget vetenskapligt samband jag vet men det räckte för mig. Eftersom vi har IBS i familjen så ville jag undvika detta. Jag vill här passa på att säga att jag absolut inte tycker att någon annan är sämre för att man väljer att ge mat tidigt eller gör på annorlunda sätt än mig. Jag skriver från mina intryck, tankar och val. Precis som ni gör era val 🙂 .

Nu fick Elenor smaka lite på fingret vid 5 månader men inget mer än det. Sen började vår resa med plockbitar. Vi körde inte helt BLW för vi kunde mata henne då hon fick yoghurt eller soppa, för hon själv ville det (gapande fågelunge och skrik om hon bara blev erbjuden sked haha). Men vi gav henne stavar från 6 månader och lät henne smaka i egen takt. Till en början var intresset för mat svalt och det var inte lättare för mamma när ”alla” runt omkring smakade/undersökte/åt med god aptit/bra intresse. Men det var värt att vänta på Elenor. Hon har ända från start ätit vår mat, förutom att vi har gjort matmuffins och laxbiffar som tillägg. Jättebra luncher. Detta att det ska ta tid att göra mat till barn håller jag inte med om 😉 . Elenor har fått smaka på allt vi äter och älskar nästan all mat (bäst är oliver och smakrik ost 🙂 ). I perioder har hon valt bort tomat och andra grönsaker men nu vill hon hellre ha gurka och paprika i stället för exempelvis kött. Hon har idag fyra framtänder som är helt framme och en femte på väg ut. Det går utmärkt att tugga ändå så länge exempelvis köttet är i lagom stora bitar och mört. Den stora vinningen för mig har varit att Elenor njuter av mat och vi njuter av att titta på henne. Hon höjer armen, plockar lite i luften medan hon spejar in på maten med lyfta ögonbryn – vad ska jag ta nu? Vi äter vår mat och hon äter sin mat. Ingen äter kall mat 🙂 .

Eftersom vi vuxna äter en kost som till mestadels består av lågkolhydratkost så har Elenor fått hänga med på det tåget (hon och pappa äter frukt också, jag ibland).Vi äter nästan inga halv- eller helfabrikat eller gluten. Samma med Elenor. Vi har aldrig gett välling, finns ingen anledning anser vi (har ni kollat innehållsförteckningen på välling? Det känns väldigt främmande för mig att ge Elenor en flytande mjölblandning, i många fall med maltodextrin i) när vanlig mat fungerar utmärkt :). Gröt försökte jag koka några gånger. Testade flera olika recept men det gick inte hem hos henne. Vi ger numera turkisk yoghurt eller pannkaka till frukost och kvällsmat och vanlig mat resten av målen. Ofta blir det småplock av ost/oliver och liknande som mellanmål.

Det som förvånar mig är att vi fått kommentaren – men ger ni henne riktig mat, ni ger henne väl riktig mat? Vi vet ju att ni äter LCHF/lågkolhydratkost.

Jag blir faktiskt lite förvånad även om jag borde vara van vid det här laget. Läser dessutom om att motiveringen till varför LCHF/lågkolhydratkost inte skulle vara bra är att barnen behöver en varierad kost med mycket näring. Men vem behöver inte det? Vem är det som säger att Elenor och vi inte får det? Det är precis som att de är en fluga på vår vägg och vet exakt vad vi ger till henne (och oss). De är i fel kök om de tycker att vi inte äter en näringsriktig kost.

Det jag vill ha svar på är vad i pasta/ris/vitt bröd som vi näringsmässigt missar med att i stället äta broccoli, blomkål, grönsaker och ägg? Maten smakar så mycket mer sen vi slutade med pastan och i stället äter blomkål till köttfärssåsen. Elenor älskar blomkål och broccoli. Vad finns i pastan, eller är så mycket bättre med pastan som inte finns i broccoli? Jag tror inte att Elenor på förskolan kommer att undvika pastan eller tycka att den är äcklig (men skulle hon är jag nöjd haha).

En sak som jag faktiskt tror beror på vår kost är att Elenor inte har haft ont i magen en enda gång. Hon har inte varit lös i magen annat än någon dag då och då (de säger att de inte blir dåliga i magen innan tänder kommer men ändå har det alltid tittat fram en tand efter att hon varit dålig i magen) och hård magen en gång. Kanske inget samband men jag tror att ju mindre gluten man äter, desto bättre mår magen. på grund av IBS (som man rekommenderar lågkolhydratkost för) så vi är extra uppmärksamma på magproblem och en av anledningarna till att jag tror att kosten väger in på hennes obefintliga magproblem.

För mig är det underbart att se att hon älskar all mat. Jag får återkomma senare med om det fortsätter eller om hon blir som många andra barn i min närhet som vid runt 2-6 år äter dåligt eller enbart torr pasta eller liknande. Just nu njuter jag 🙂 .

Det stora orosmolnet för mig är hur vi ska pricka bra middagar när vi börjar jobba och Elenor börjar på förskolan. Min plan är matlådor några dagar i veckan och enklare rätter några dagar i veckan. Funderar även på om en crock pot kan vara något för oss. Mat är helt enkelt en big deal för mig och att gå tillbaka till det jag åt förr (pasta med korv, pasta med köttbullar, köpburgare med bröd – torrt och tråkigt) är inget alternativ.

Annonser

Observatör på lekutvecklingskurs

Förra helgen var jag observatör på en lekutvecklingskurs för Siv Svendsen. Jag har gått tävlingslydnadskurs för henne när Sting var ung och den gav mig verkligen jättemycket! Lekutvecklingskursen var till stora delar en upprepning av grunderna hon gick igenom då men det var inte helt fel för då kunde jag koncentrera mig på andra detaljer.

Den absolut viktigaste aha för mig var träning av ingång på plan. Hennes tanke att det man gör ofta sitter i ryggraden. Träna spontan kontakt in på plan varje träningspass. Jag har alltid tränat speciellt på ingång på plan, då och då. Självklart är det mycket smidigare och lättare både för hunden och mig att träna det varje gång. Roligare dessutom.

Fick flera tips om leksaker som kanske kan vara roliga. Bland annat en stor, mjuk kong som kan fungera som leksak men som samtidigt förbereder dem för tungapporten. Att jag inte ska vara ”rädd” för små leksaker utan skaffa tröja som kan gömma dem. Såg genomgående att hundarna älskade de stora leksakerna.

Jag har förut kallat in och gjort om ifall Sting inte gått fram till target. Detta hade gett oss problem, nu säger jag så klart men då tänkte jag inte på att jag själv tränade fram problemet. Lite nytt tänk kring det att vänta ut mer när de lärt sig target.

Fick lite nytt tänk i hur jag ska fela utan att hunden går ner sig. Reta med godis eller leksak så hunden taggar till lite. Detta vet jag att hon gick igenom på tävlingslydnadskursen men min hjärna kopplade inte då.

Lite om träning mellan moment. Hur man kan träna det. Göra en liten övning eller leka lite och sen gå och belöna spontan kontakt. Jag har ju gjort så men krävt mycket mer direkt så det var ju aldrig roligt. En annan sak jag ska tänka på är att belöna transporten ända fram till det jag ska köra sen för att inte få dötid emellan och kanske en hund som inte behåller rätta känslan.

En riktigt rolig sak att se henne träna på var att låsa blicken på rätt sak. Lära dem att låsa blicken. Till exempel när det är många saker på plan så de inte väljer fel kon exempelvis. Då kan jag även lära  att runda konen med leksaker runt om och senare apporter inför apportering med dirrigering.

Det var en väldigt rolig kurs och i efterhand skulle jag anmält mig med Doris, grannens boxer för det hade nog gett mig mer men gjort är gjort.

I väntan på nästa valp

Hur ska jag klara mig i ett år, över ett år tills nästa lilla kelpie tittar in hos oss? OM det blir en hanvalp…eller om det tar sig överhuvudtaget.

Jag vill gärna hålla denna blogg levande nu, det var en lång paus när jag var nybliven mamma (när slutar man vara det förresten) och jag inte tränade så intensivt som innan. Men hur håller man en träningsblogg om hund levande utan hund?

Mitt självklara svar på den frågan är att fortsätta skriva tankar om inlärning och hur jag tänker mig träningen med nästa hund. Så kanske man kan få lite bra input från läsare också.

Jag har fått erbjudande om att träna en väns hund i spår. Det ska jag försöka göra. Han vindar en hel del säger ägaren så det kan ju vara roligt att träna. I helgen blir det dock ingen sådan träning då vi ska på kosläpp och greja lite hemma.

Nästa helg ska jag på lekutvecklingskurs för Siv Svendsen. Det anmälde jag mig till för länge sedan men bara som åhörare eftersom Sting inte var frisk. Nu får jag ha nästa hund i tanken i stället för Sting vilket kan vara en utmaning eftersom jag bara vet lite hur mamman är och kan enbart tänka mig valparna som hundar som troligen får en hel del driv. Men det ska bli jättekul! Dessutom får jag träffa två personer som jag länge velat träffa varav en har en kelpie.

Jag läser ofta Från valp till stjärna (den uppdaterade) på kvällarna och skriver lite anteckningar. Fick den i present för över ett år sedan men den har nästan bara stått i hyllan. Nu när jag läser den från pärm till pärm så ser jag att den har blivit mycket bättre än den första versionen och är riktigt läsvärd för alla som tränar hund med sikte på tävling. Även om man har en äldre hund. Riktigt bra! Rekommenderas alltså.

Apport hundskola – podd

Vill göra lite reklam för min väns (Sara Moll) företag Apport hundskola som hon driver med en vän och deras podd. Senaste avsnitten handlar om nerverna inför tävling och på tävling. Gäst är en annan vän till mig, Louise som kom fyra (4!) på lydnads-SM förra året. Riktigt intressant och flera fina tips till nervösa tävlare. Jag ska definitivt fundera mer på detta inför nästa hund.

Direktlänk till avsnittet

Vad bär framtiden med sig

IMG_20160506_150602

Det var tänkt att vi skulle skaffa hund igen 2018. Det passade bäst så med tanke på jobbet. För mig som inte har varit utan hund sen jag var fyra annat än ett år 2006-2007 kändes detta som en hel evighet. Men så fick jag reda på att samma kennel som jag hade visat intresse för valp 2018 kommer att para en tik även 2017 på vintern (kanske redan 2016 beroende på löp) vilket passar jättebra i tid! Så nu har jag fått ja på att köpa en hanvalp av den kullen. Jag är så glad! Samtidigt skiträdd för detta kommer att bli en helt annan hund än Sting. Tryck som heter duga räknar de med. Men så kul! Jag kan detta och det är dags att jag börjar tro på mig själv som hundtränare. Ett sent nyårslöfte kanske?

Så nu ska bara de små detaljerna som att det ska bli valpar och dessutom minst en hane slå igenom… 😉 . Men ni kan väl hålla tummarna?

Ras? Kelpie så klart! Finns inget annat i tankarna ens en gång 🙂 .

Jag har lika stora planer denna valp som jag hade för Sting. Vi siktar på SM (bruks först och främst). Så tiden fram tills valpen kommer ska jag fylla med läsning och funderingar över hur jag vill lägga upp min träning. Jag läser Från valp till stjärna (väldigt bra bok) och skriver ner tankar. Jag älskar att planera och fundera så detta är ett jätteroligt tidsfördriv på kvällarna (nörd – självklart 🙂 ). Det första som står i min anteckningsbok är att jag ska se hunden som individ! Detta är så viktigt och något som jag mycket lätt missar. Förra hunden speglar av sig. Det var samma när jag köpte Sting och hade Kiwi färskt i minnet. Man tränar på sånt som den förra hunden hade problem med utan att se att detta kanske inte är något att träna så mycket på med denna hunden. Detta är något jag ska tänka på! Det är inte en ny Sting jag får. Vilket är bra, det blir en helt annan typ av hund tror jag.

Denna gången vet jag vad jag vill med min träning på ett mer konkret sätt. Nu vet jag vad som väntar även i de högre klasserna vilket jag inte visste då jag skaffade Sting. Med honom tränade jag ettan/appellen först och med min kunskapsbank på de svåra momenten så insåg jag efter ett tag att grundträningen brast när vi kom dit och träningen blev onödigt svår. Det blev lite mycket ominlärning och det är svårare och tråkigare än nyinlärning. Denna gång ska grundträningen planeras mer för eliten och träningen av momenten i eliten tas först. Många saker, typ alla 🙂 , i ettan kommer ju ändå på köpet. Jag tror att detta kommer att göra min träning lättare och roligare rakt igenom. I skogsarbetet vet jag nu hur jag ska börja spårträningen och hur jag kan träna in pinnarna på ett roligt sätt. Så klart kommer mycket att ändras när valpen kommer fysiskt och det som funkade med Sting kanske inte alls funkar med denna, men Sting lärde mig och utvecklade mig som tränare/hundägare på så många sätt – evigt tacksam för det. Min älskade pojke så mycket roligt vi haft.

Det ska bli så kul att få fylla sin fritid med rolig träning och lek, promenader och umgänge med en bästa vän igen. Johan längtar nästan lika mycket som jag. Vi vill ha hund i vårt liv.

Tills dess hjälper jag min granne och vän med hennes boxer. Jag varken kan eller vill hålla mig ifrån hundträningen. Vi spårar och kör uppletande någon till några dagar i veckan. Jätteroligt och de utvecklas så fint. Ytterligare ett sätt för mig att utvecklas också!

Mina fina vänner

Kan inte nog trycka på vilka fina vänner jag har. I fredags kom nästa paket. Två chokladkakor (himmelriket), ett underbart kort med texten att hon finns här för mig och hur fantastisk Sting var och en korsordstidning. Jag bröt ihop lite ute och var tvungen att ringa till Malin direkt. Tack igen!

Jag har fått meddelanden med små kramar och tankar på hur jag mår från flera av mina vänner nära och långt bort. Som jag skrev i förra inlägget – helt rörd!

Jag mår bra nu. Helt ärligt så har jag inte varit så nere i skorna så länge som jag trodde att jag skulle vara. Sting var mitt allt – min fina, bästa vän på jorden. Jag visste ärligt inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. Men det går bättre än jag trott. Jag har varit sådan med alla hundar, inför avlivning och så klart samma dag och dagen efter mår jag riktigt dåligt. Men så är det som att min hjärna börjar fungera och sorgen skjuts undan direkt mot de glada minnena. Jag vägrar gå ner mig. Han är borta och jag kan inte göra något och kunde inte göra något för att få ha honom kvar. Fakta. Alla är vi olika och sån är jag. Jag sörjer honom inte mindre men jag ser igenom sorgen för det är förbannat jobbigt att må så som jag gjorde innan detta beslut genomfördes.

Vi har många fina minnen tillsammans jag och Sting. Alla fina turer inte minst! De som speciellt fastnat är då han visade prov på att vara helt viltren. När man haft jaktidiot innan så väger sånt tungt. Tillsammans med oss tittade han på när små möss lekte runt oss. Tittade på och tittade på oss med uttråkad blick – kan vi gå eller.

Eller då vi kastade pinne i havet i Skuleskogen. Tokrycken efteråt – den totala lyckan. Eller då vi vandrade i fjällen tillsammans och tittade på tusentals renar som sprang förbi.
Eller då vi, denna tid förra året tog förstapris i lydnadsklass III och två utställningscert på samma helg.
Eller då vi var på kurs i Torsby, för Siv Svendsen.
Eller då vi startade, för oss båda, första brukstävlingen.
Eller då vi fick så mycket beröm efter vår första och enda start i lydnadsklass I – ni kommer att gå långt.
Eller då vi tävlade i spår och Sting vek av och spårade fram till en älgkalv.

Flera har också pratat med mig om hur mycket Sting betydde för dem, han träffade så många hjärtan och fler med oss sörjer honom. Detta har jag och Johan pratat mycket om, för det är så smickrande för oss med. Vi gjorde en hel del rätt med vår pojke. Snällare kille alltså… ❤

Men redan nu börjar längtan efter en ny hund sätta in. Det är förbannat tomt…

Rörd till tårar

image

Klockan 11 i fredags avlivade jag min bästa vän, mitt hjärta, min drömhund.

På onsdagen åkte vi och fotades av Hanna Ericsson. Många av korten blev riktigt bra – så kul att ha kvar! Han fick dessutom leka med hennes cocker Sune. Det gick en stund, sen lyftes tassen ❤. Men han älskade det!

På torsdagen spårade vi äntligen, så länge vi väntat på detta!

image

Jag la med drygt två timmars liggtid men ändå drog han rejält i linan. Han låg alltid på i selen så trots hans litenhet fick man hålla i rejält så han inte drog iväg. Han älskade att spåra och att kunna ge honom detta kändes så underbart. Jag hade bestämt mig för att tårar och sorg skulle inte förstöra detta vårt sista spår och jag klarade det! Han var lycklig! Han kampade (första gången han fick göra det på flera månader!) och busade.

Johan fick också möjlighet att busa lite med honom. Sting visste nog inte vad som hänt, så mycket kul helt plötsligt. Vi såg på honom att han genast vaknade till lite igen, ögonen tändes åter.

Jag åkte själv med Sting till veterinären, det är lite en del av min rehab. Jag ville inte trösta någon annan, bara gå i mina tankar. På fredagen kom Johan på den utmärkta idén att vi skulle stanna på väg till Sundsvall och låta honom röra sig lite. Som vi njöt jag och Sting. Han fick springa, bada och rusa i sanden. Vilket minne för mig. Johan frågade om jag hade filmat något men jag hade valt att bara vara i nuet, mobilen lämnades i bilen.

image

Avlivningen gick fort och lugnt till. Han kunde fått mer lugnande sa veterinären för han var ganska med, men jag valde att inte ge honom en spruta till och vänta lite till. Han somnade lugnt nos mot näsa med mig. Det går inte att beskriva känslorna, stormen som slet i mig. Det var intensivt…

Något som rört mig till tårar är alla underbara vänner som funnits där för mig,  Hanna och Malin som stått ut med alla mina meddelanden under flera månader, Stina som gråtit med mig på jobbet…jag har så många fina vänner. Stina köpte ett blommogram till mig, samtalet kom innan vi skulle gå in. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka under samtalet men det var även av glädje – jag var rörd.

Nu har det gått två dagar. Jag och Johan har pratat mycket och gråtit en del. Men båda två säger att det känns som det har gått mycket längre tid. Dessa månader i vila har på något sätt förberett oss så återhämtningen verkar bli lindrigare. Jag känner lättnad mitt i sorgen, en lättnad över att det är klart. Lättnaden håller redan på att få övertag över sorgen. Jag slipper oroa mig, han slipper ha ont. Mitt hjärta mår bra nu.

image