Mina änglar

Namn: Lappe tikkos G-Mira

Kallas: Mira

Far: Njarga Mollvide

Mor: Juoksa Kirveli

Född: 010717

Kön: Tik

Hälsa: Hd grad A, Artros UA. Kastrerad

En ny stjärna har tänts på himlen. Älskade Mira har fått somna in. Hon fick en tumör i halsen som växte fort. Hon var glad och pigg ända till slutet och det är jag oerhört tacksam för.

*******************************************************************************************************

Namn: Rödmossa Glamor

Ras: Lapsk vallhund

Kallas: Kiwi, Kiwan, Kiwibus

Far: Lapakis Beethoven

Mor: Ronja

Född: 060422

Död: 100531

Kön: Tik

Hälsa: Hd grad A, Kastrerad, diskbråck

Tävling: Gk anlagsprov viltspår

Kiwi var en omplaceringshund som vi fick hem till oss i september 2007. Efter många turer med slöhet och oengagemang nästan hela löpet och skendräktighet och tillfällig aggressivitet vid just skendräktighet så kastrerades hon. Sen följde en period med en glad, sprallig och leksugen hund! Hon var super med andra hundar och kunde inte förstå om de var arga på henne.

Under våren 2009 började vi en agilitykurs men hann inte gå mer än en gång, sen blev Kiwi dålig. I november året innan hade hon haft en period med rejäl smärta som bortförklarades som en sträckning av veterinären. Men det gav sig inte och efter många turer till veterinären utan att vi kom framåt bytte jag i december 2009 veterinärstation och fick efter ett besök reda på att hon hade diskbråck i området L7S1.

Kiwi visade sig vara en jäkel på att spåra viltspår! Vi ökade från att ha spårat ca 100 meter till att spåra 600 m och mer, vinklar och bloduppehåll var inga problem och att korsa andra spår, vattendrag eller stigar var heller inget problem. Vi klarade anlagsprovet redan efter några träningstillfällen. Jag hann inte starta henne i öppen klass men jag tror inte att något spår hade varit något större problem.

Under hösten märkte vi att hennes glädje och engagemang försvann mer och mer. Men jag ville inte erkänna det för mig själv. Men till slut kunde jag inte blunda för det. Jag visste att hon hade mer ont än vad hon visade och den glädjen och spralligheten som en hund i hennes ålder ska ha fanns inte eller mycket sällan under specifika förhållanden. Hon avbröt lek både med oss och med andra och verkade helt plötsligt vara mycket äldre än sina fyra år. Beslutet var jobbigt att ta men nu i efterhand vet jag att det var helt rätt beslut.

Vila i frid älskade vän!

********************************************************************************

Namn: Nikita

Kallades: Kitan, Prinsessan, Nikita

Ras: Blandras

Far: Okänd

Mor: Okänd

Född: 930122

Död: 060609

Kön: Tik

Hälsa: Frisk fram tills 10 år då hon fick reumatism och avlivades 13,5 år gammal pga pancreatit

Tävling: uppfl till lkl III

Min första ängel är Nikita. Hon var en blandras mellan norsk buhund och finsk lapphund. Nikita var en underbar själ som trots ett trasigt förflutet gav allt till mänskligheten. Hon var mitt allt och det är tack vare henne som mitt intresse för hundar och hundträning har växt sig så starkt. Jag gråter inte över att hon inte längre är vid min sida men jag saknar än idag hennes pigghet, glada sätt och den ständigt snurrande propellern till svans. Hon var min bästa vän i över 12 år.

Hon blev akut sjuk i pancreatit, eller bukspottkörtelinflammation och var, efter andra återfallet tvungen att gå till andra sidan snabbt, för snabbt. Men hon kom tillbaka strax efteråt, i mina drömmar. Hon stod i hallen med kroppen bortvänd från mig, jag sa ”Nikita”, hon vände på huvudet och slog lite på svansen ”Jag är här matte”. Jag gick fram och kramade henne, bar upp henne och bara kramade. Hennes svans slog, underbara Nikita! Jag kan än idag känna hur pälsen kändes, där i min dröm. Jag tackar så för att hon kom tillbaka, det var ett fruktansvärt adjö dagen jag tog bort henne och det känns underbart att jag fick ta farväl på riktigt…Säga ”vi ses”.

Jag har efter den natten inte drömt om Nikita en enda gång.

nikitan.jpg

Nikita finns numera förevigad på min arm:

************************************************************************************

Namn: Qeso

Kallades: Pesemannen, Kattfan, Pesen

Ras: Blandras

Far: Okänd

Mor: Okänd

Född: 05

Död: 141229

Kön: Hane

Hälsa: Kronisk magkatarr

Vi skaffade Qeso som sällskap åt Nikita. Johan är kattmänniska och pratade mycket om att han ville ha en katt så beslutet var inte så svårt. Vi hittade en omplacering där de som hade honom inte ville ha honom för han ville inte vara ute. Vi upptäckte när vi fått hem honom att han var rädd för fötter och det gick aldrig över. Något hade hänt där. Vi upptäckte också att han hade svårt att få behålla maten. En utredning startades men inga fel hittades. Till slut hittade vi mat som han tålde och även om han i perioder spydde och även hostade så verkade han må bra. Här i Härnösand fick han en dipp och vi åkte in för ytterligare en utredning. Kom fram till att han hade kronisk magkatarr. Han verkade må lite sämre i perioder men vi medicinerade inget så länge som han fick behålla mat och inte gick ner i vikt, på veterinärens inrådan. Vi kunde fortfarande märka att han mådde sämre i perioder och till slut tyckte vi inte att det var hållbart. Vi valde att ta bort honom när det hände lite saker som gjorde att vi inte kunde behålla honom.

Qeso var en fin katt, otroligt lätt att hantera och vi fick alltid beröm hos veterinären för hur lätt han var att ha att göra med. Han älskade att prata och apporterade gärna sina möss så vi kunde kasta dem igen.

9 thoughts on “Mina änglar

  1. Hej Madelen!
    Fick tipset om Din hemsida från Beate/Njargas. Nu läste jag om Nikita. Vet hur det känns. För knapp tre veckor sedan var jag tvungen att fatta ett beslut som är svårast för alla djurägare som lever verkligen tillsammans med sina djur. Det vad Du skrev påminde mig om min egen situation nu när hon är borta och också när jag märkte att det finns ingenting som hjälper mer. Det går så snabbt och man är så hjälplös själv.
    Ville egentligen bara kolla vad Du skrev om träningen med att lämna Din hund ensam.
    Hattu, röda killen från Beate lever nu hos mig här i Hällefors och han har det svårt med att stanna ensam i bilen när jag handlar och också hemma. Bor för tillfället på Hundcampus här i Hällefors. Ska kolla hur Ni tränade. Det hälsar Uwe med Hattu

  2. Jag har ju bara haft en hund innan min nuvarande (sen var jag dagmatte några år till en hund som dog vid 12 års ålder, oxå väldigt hastigt) och vi fick hela 15 år tillsammans, men OJ så ofta hon kommit till mig i drömmarna!! Tror dock inte jag drömt om henne sen min nuvarande hund kom in i mitt liv, kanske NÅN gång men inte mer, så jag tror hon tycker det är ok att en annan vovve delar mattes säng nu 🙂

    Min mamma hade en finsk lapphund som hon tyvärr fick ta bort vid tio års ålder då hon hade blivit både döv och blind. Det tråkiga var att hon var så pigg i kroppen och hade säkert kunnat bli många år äldre om hon bara hade fått behålla antingen sin syn eller sin hörsel, men när båda successivt försvann så blev hon osäker på att gå, gick in i grejjor inne etc 😦
    Det är så jobbiga beslut, och MIN fasa är just att råka ut för det som du gjorde med Kiwi, att få ta bort en hund alltför ung 😦

    Min mamma kommer skaffa sig en finsk lapphund igen när hon går i pension om tre år. Kanske från hennes väninna som föder upp finsk lapphund och som sedan en tid tillbaka har skaffat sig sin första lapska vallhund 😀
    Dina hundar är verkligen jättefina 🙂

    MVH
    /Gullan med staffen Tindra

  3. Som du ju vet så är det samma story för min Elmer, som för Kiwi. Jag känner så väl igen det. När glädjen försvinner och hunden åldras i förtid. Avbryter lek… Jag såg Elmer inte i en dröm, men i en dagdröm. Några dagar efter att jag tagit bort honom åkte jag tåg och det var som att han var med mig, men inte i tåget utan utanför. Han sprang där, blixtsnabbt på ängarna, så som han älskade att göra när han var ung. Kuta, kuta, kuta, med galenskapen i blicken och livsnjutningen sprutandes omkring sig. Han var så stark och fri, befriad från allt det glädjedödande, med full kontroll över ben och balans och utan smärta… jag hade den där känslan den dagen och några dagar framåt en gång när jag cyklade. Sen avtog det och numera springer han nån annanstans, där jag inte kan se honom.
    Men minnena, glädjen och sorgen sitter kvar.
    Jag tycker du skriver så bra om dina hundar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s