Rörd till tårar

image

Klockan 11 i fredags avlivade jag min bästa vän, mitt hjärta, min drömhund.

På onsdagen åkte vi och fotades av Hanna Ericsson. Många av korten blev riktigt bra – så kul att ha kvar! Han fick dessutom leka med hennes cocker Sune. Det gick en stund, sen lyftes tassen ❤. Men han älskade det!

På torsdagen spårade vi äntligen, så länge vi väntat på detta!

image

Jag la med drygt två timmars liggtid men ändå drog han rejält i linan. Han låg alltid på i selen så trots hans litenhet fick man hålla i rejält så han inte drog iväg. Han älskade att spåra och att kunna ge honom detta kändes så underbart. Jag hade bestämt mig för att tårar och sorg skulle inte förstöra detta vårt sista spår och jag klarade det! Han var lycklig! Han kampade (första gången han fick göra det på flera månader!) och busade.

Johan fick också möjlighet att busa lite med honom. Sting visste nog inte vad som hänt, så mycket kul helt plötsligt. Vi såg på honom att han genast vaknade till lite igen, ögonen tändes åter.

Jag åkte själv med Sting till veterinären, det är lite en del av min rehab. Jag ville inte trösta någon annan, bara gå i mina tankar. På fredagen kom Johan på den utmärkta idén att vi skulle stanna på väg till Sundsvall och låta honom röra sig lite. Som vi njöt jag och Sting. Han fick springa, bada och rusa i sanden. Vilket minne för mig. Johan frågade om jag hade filmat något men jag hade valt att bara vara i nuet, mobilen lämnades i bilen.

image

Avlivningen gick fort och lugnt till. Han kunde fått mer lugnande sa veterinären för han var ganska med, men jag valde att inte ge honom en spruta till och vänta lite till. Han somnade lugnt nos mot näsa med mig. Det går inte att beskriva känslorna, stormen som slet i mig. Det var intensivt…

Något som rört mig till tårar är alla underbara vänner som funnits där för mig,  Hanna och Malin som stått ut med alla mina meddelanden under flera månader, Stina som gråtit med mig på jobbet…jag har så många fina vänner. Stina köpte ett blommogram till mig, samtalet kom innan vi skulle gå in. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka under samtalet men det var även av glädje – jag var rörd.

Nu har det gått två dagar. Jag och Johan har pratat mycket och gråtit en del. Men båda två säger att det känns som det har gått mycket längre tid. Dessa månader i vila har på något sätt förberett oss så återhämtningen verkar bli lindrigare. Jag känner lättnad mitt i sorgen, en lättnad över att det är klart. Lättnaden håller redan på att få övertag över sorgen. Jag slipper oroa mig, han slipper ha ont. Mitt hjärta mår bra nu.

image

Annonser

Beslutet är rätt

Jag har fått flera meddelanden med beklaganden om att det blivit som det blivit. Detta uppskattas jättemycket. Även många frågor så klart. Jag kan inte svara på alla men jag tänkte ändå skriva ner mina funderingar och vad veterinären har sagt.

Först vill jag bara säga att anledningen till att denna veterinär hittade så mycket och de andra inget alls är dels på grund av att han nu inte har ont i musklerna, det finns inga smärtsamma områden kvar som lurar veterinärerna att tro något annat. Men sen det faktum att han har mer erfarenhet och kunskap. Han iakttog Sting på ett annat sätt än de andra. Han hade redan upptäckt ledbandet/musklerna i frambenen efter några minuter i rummet. Han hade sett att Sting inte hade så bra gång då vi gick i korridoren. När han hörde vad jag berättade gick han rakt på de områdena han trodde det var och prickade rätt.

Nu skriver jag så som jag har uppfattat saken av min veterinär.

Vi börjar med tassarna fram och frakturen på sesambenet. Stings fraktur kan vilas bort, men han har så ont nu trots vila att jag inte tror att det är möjligt. Då borde vi rimligtvis ha sett resultat av bättring efter de här månaderna. Veterinären har inte god statistik på operation av detta. Andra säger att deras hund blev bra. Jo så är det ju, vissa blir bra men långt ifrån alla tydligen.

Ryggen sen. Efter samtalet med min veterinär idag kan det konstateras att Sting har diskbråck. Eftersom jag har haft en hund förut med samma diagnos känner jag igen symptomen. Han slickar sig ofta mot området och kan snappa bakåt ibland. Veterinären sa att Sting är lite stel i musklerna bak men det var inte muskler som ömmade på den platsen. Han kan dock inte säga om den är opererbar eller inte eller hur stor den är. Veterinären är för övrigt expert på mjukdelar, alltså muskler, ligament och liknande.

Patellan. Trots normal till god vinkling bak så har Sting fått detta. Stings lårben har en större vinkel ut från kroppen än andra hundar. Det i sig orsakar inte patellan. Denna lutning gör att det blir påfrestning på skenbenet (ingen aning om det heter det på hundar), alltså det nedre benet för det vill vara rakt under kroppen. Veterinären visade denna lutning, samt att lårbenets nedre del har böjt sig in mot skenbenet (för att få denna raka nedre del) på röntgenbilderna. Dessutom var biten med knät roterat utåt på höger sida. Som jag förstod det så är detta orsaken till att han har patellan. Han är inte omusklad eller på annat sätt i sånt skick så att detta går över senare. Ortopeden Ole hade också tittat på bilderna och sagt att det krävs operation för att det ska bli bra. Veterinären sa dock att lutningen på lårbenet inte behöver innebära att hunden får patella. Även om det syns markant skillnad på Sting nu och innan besöket då han var utan smärtlindring så ser jag nu när jag vet vart jag ska titta att han inte går bra med höger bak. Han är stelare och liksom drar benet med sig innan han går upp i trav. Något tjolahoppskutt har han också tagit för att rätta till då det gjort ont.

Frambenen så. Det är ju här det stora problemet är. Hans ledband och muskler är uttöjda och det rejält. Detta kräver som jag har skrivit en operation för att han ska bli smärtfri. Efter samtalet med veterinären idag sa han att vi visst kan lindra allt med smärtlindring, stödbandage och så vidare men han och ortopeden var överens om att detta bara är en tillfällig lösning och endast om Sting fortsätter att vara i vila. Jag har ju oroat mig för att jag ska ha gjort något för att orsaka detta men veterinären tror inte att det är så. Eftersom han har samma, stora lutning på båda benen men inte ont i båda tror han att Sting från start har varit mjuk i handloven. Att ett mycket mindre hopp än normalt, då det krävs ganska höga fall, kan ha orsakat att han har fått ont. Detta var oerhört skönt för mig att få reda på.

Så klart är detta inte rolig information att få för min uppfödare. Jag vill betona att Fia på kennel Vickulas är en duktig uppfödare och kan sin sak. Men ibland blir det fel och Sting hade, som veterinären uttryckte sig, väldigt otur när spermien träffade ägget. Han fick helt enkelt allt.

I övrigt så är det stor skillnad på Sting nu och när han inte hade smärtlindring, så de tabletterna hjälper tack och lov. Men inte tillräckligt. Det syns i ögonen att han har ont. En vän till mig var på besök som inte sett Sting på månader. Hon kände inte igen honom sa hon. Efter en promenad med honom sa hon att den spralliga, glada hunden var borta. Inne hoppade han inte på henne som han brukar utan var mycket försiktigare i hans sätt att hälsa. Detta är alltså en hund som avgudar min vän. Helt sjukt vad han brukar bete sig när hon kommer.

Fortfarande är Sting otroligt glad och hälsar intensivt när jag kommer hem. Han vill mer än kroppen kan. Han vill springa och försöker även om vi då stoppar honom. Imorgon är jag hemma och ska ta hand om oss. Vi ska spåra och busa lite.

På fredag klockan 11 kommer Sting att få somna in.

En, två, tre…nej fyra diagnoser

Jag hade innan detta veterinärbesöket ställt mig in på att om de inte hittade något nu heller skulle vi låta honom röra sig mer och sen låta en ortoped titta på honom. Det behövdes aldrig.

Igår var jag åter igen på Veterinärhuset Södra Berget i Sundsvall. Fick en ny veterinär den här gången, en man som inte är lätt att få tid hos. Han är mjukdelsexpert med ortopediska kunskaper. Bra kombination.

Han frågade hur Sting var först, om han kanske skulle ha munkorg. Jag sa som det var att han har nypt efter veterinären och även om jag inte tror att han skulle bita så är det ju för veterinärens säkerhet. Så jag satte på Sting munkorg vilket han inte brydde sig om. Redan där kände jag stort förtroende för veterinären. Han var lugn och trevlig, Sting gillade honom. Veterinären började med att undersöka tassarna fram. Sting reagerade kraftigt på ett sesamben, ett av flera små ben i tårna. Han reagerade med att bita (tack munkorgen) efter honom då veterinären kände på handloven. Uttöjda ledband. Båda reaktionerna på höger sida. Veterinären gick vidare till ryggen, kände kota för kota bakåt, Sting blundade, tills han kände på sista rygg- och första ländkotan – L7S1-området. Då fick han fram en reaktion igen. Gick sen över till bakbenen. Kände direkt på knäna och vänstra spände han så det var svårt att känna ordentligt men klar patellaluxation. Höger var det samma med.

Röntgen och en lite smått uppgiven matte. Men patella kan opereras!

Ryggen såg fin ut, ingen synlig spondylos eller pålagring på ryggen. Patella grad 1 på båda sidorna.
Gamla frakturer på sesambenen på vänster sida och ny fraktur på höger sida.
Uttöjda ledband och muskler i handlovarna.

Så klart kan jag säga fel facktermer osv men det får ni ha överseende med.

Veterinären sa att patellan är opererbar med goda prognoser. Men innan det görs måste ryggen kollas upp, han hade misstanke om L7S1.
Men det var ju inte enda felet…
Frakturen på sesambenet kan läka ut med vila, men gör det inte det är prognoserna vid operation inte goda. Inget de gärna gör.
Genomtrampet fram var dubbelsidig. Här sa han något om att han hade kallat det genomtramp om…jag hängde inte med här.  Men hans muskler orkar inte hålla upp handleden så den sjunker ner. När han är allert står han bra men veterinären hade direkt sett att något var galet där när Sting kom in. Ledbanden är töjda. En normal hund kan vid tryck pressa till en vinkel på 10-12 %, Sting hade en vinkel på 30 %. Enda lösningen för att få bort smärtan är steloperation på höger sida.

Jag sa att ska något göras på Sting så ska han kunna bli återställd. Jag gör ingen operation som innebär att han inte kan tränas och leva normalt. Han höll med mig i det och rekommenderade inte operation. Han hade inte gjort det sa han. Steloperation innebär också en ökad belastning på andra leder. Så har vi det med patellan på det. Två stora operationer. Först väntan på att tassen blir bra, sen steloperation och sen patellaoperation – OM han inte har diskbråck.

Det är för många fel på honom sa veterinären och jag håller med. För många, för stora fel.

Genomtrampet är troligen en skada. Google hjälpte mig att hitta att stora fall kan ge detta. Jag har inte märkt något sådant men han hade inflammerade bröstben för något år sedan, enligt sjukgymnasten pga ett fall. Kan vara då även om jag inte vet vad som har hänt.

Patella kan de få i högre ålder trots att de, som Sting är fria som ettåringar.

Diskbråcket är inte bekräftat eftersom det kräver MR.

Veterinären ska för säkerhets skull prata med en ortoped om genomtrampet, om det kan finnas något att göra. Dock är det mer för att vi då ska känna att vi gjort allt. Jag har redan bestämt mig. Det är som sagt för många allvarliga saker. Det kommer inte gå att vila bort och att operera bara en sak går inte.

När veterinären har ringt mig till veckan bokar jag en tid för avlivning av min bästa vän, min älskade Sting ❤.

Tillbaka på ruta noll

Fick tillbaka en groggy hund i fredags. Det är inget fel på något i leden, allt ser fint ut. Första tanken var nej, vad är det då? Men så klart är det jättebra att han inte har fel på ledbandet ändå, trots fyra undersökningar (2 x 2 veterinärer). Nu ska han ha fortsatt vila i fyra veckor, med inflammationshämmande tabletter. Sen ska vi på återkoll igen.

Just nu är det inte kul att ha hund. Sting mår inte bra varken i skallen eller i kroppen och nu har han dessutom ont i ett sår också. Jag ska fortsätta med massage och hoppas det blir bättre för honom. Men inte på hela kroppen just nu för han ömmar i såret så ena sidan går bort.

Nästa hållpunkt är 13 april…tror det var 13 i alla fall.

image

Nybadad och redo

Så är det dags. Imorgon opereras Sting. Många frågar hur det känns och om jag är nervös. Jag är nervös för en sak, hämtningen. Även om jag fått dem att förstå (nja) att han är galen när jag hämtar honom och de kommer att ha honom i buren som jag lämnat in före så är jag sjukt nervös för det momentet.  De säger att han kommer att vara lite groggy, jag hoppas på mycket.

Efter att jag har lämnat in honom, klockan 8 imorgon ska jag hem till en vän till mig och hennes lite drygt en månad gammal bebis. Bebisgos! Sen ska jag köpa en ny halksäker matta som jag kan ha i stings hage och ett kompostgaller. Sen blir det biblioteket i Sundsvall och jobb tills jag får hämta honom. Så behöver jag inte åka fram och tillbaka.

Nu ska det ske.

Operation nästa fredag

Så är andra kollen gjord. Han har inte alls så ont i alla muskler nu som för en vecka sedan och tog undersökningen mycket bättre. De tog inte i så mycket som förra gången i och för sig men hon sa att han kändes mjukare. Först trodde hon att det kunde varit dubbelsidigt, all ledbandet var sönder/töjt på båda sidor men när en annan veterinär kollade också så kom de fram till att det inte var så. Höger sida är det något med och han har även riktigt ont i handleden så jag har bokat tid hos sjukgymnasten imorgon så hon får gå igenom den delen ordentligt. Bättre göra det innan operationen tänkte jag. Han markerade som sagt rejält även idag och veterinärerna sa att de inte tog i så mycket så han har ont. Men eftersom han både står och går utan problem så hoppas de på att det inte är så illa.

Känns väldigt skönt att ha fått en tid och känna att det sen är vila och rehab på grund av operation och inte som innan i väntan på operation. De tror rehab ett halvår och sen att han ska vara återställd till träningsbart skick på riktigt nästa år. Hoppas, hoppas!

Så nu har Sting flera veckor (efter operation) med strikt vila och ofta bur och/eller hage inomhus och så flera korta (tråkiga) promenader. Får se vad rehabschemat kan bjuda på sen.

Nu tittar vi framåt!

Besök hos sjukgymnasten och en massa tankar

20160131_110104

Första besöket hos sjukgymnasten igår. Veterinären sa ju massör men jag tycker sjukgymnast är bättre. Vi har en bra en i Härnösand, Ann Timan så det känns jättebra att kunna gå till henne.

Sting har en del att göra muskelmässigt. Hon sa som vanligt att han är riktigt vältränad och fin – det känns väldigt bra att höra just nu!

Hon gick igenom honom och knådade, tryckte och mobiliserade. Han har ont, markerade för varje nytt ställe. Han gäspade, hässjade och vände sig och slickade på hennes hand. Det som var gråtvarning på mig var att han blundade och riktigt slappnade av efter att hon hade mobiliserat (jag tror det var det ordet hon använde) vänster skulderblad. Det tyckte han var skönt. Annars var det mest jobbigt att se alla reaktioner för varje ny muskel hon gick igenom. Han fick även laserbehandling.

Hon hade passande nog en kurs i massage på lördag. Jag har gått kurs för flera år sedan men denna kommer gå in mer på alla muskler. Kunde inte passa oss bättre!

Vår veterinärstation och en station jag brukar gå till i Sundsvall (men inte nu med detta) har samma ägare. De har hundsim och vattentrask. Det innebär att jag köper ett kort för att få ta del av både Ann Timan och simning vilket jag helt säkert vill göra med honom innan sommarens värme kommer. Hon trodde dock att det kommer att dröja med rehaben på honom på grund av att veterinären funderar på att placera honom i en slags sele med rep mellan benen så han inte kan röra benen utåt. Jag har pratat med uppfödaren om denna och även om det finns skilda meningar om man ska ha den eller inte så kommer jag troligen att välja att ha den. Johan vill absolut att han ska ha den för att öka chanserna att han inte ska fläka upp det själv. Jag känner lite samma. Jag vill verkligen att detta ska bli bra och om det innebär att han blir lite mer obekväm än vad han redan är så är det småpotatis på hur jobbigt han redan tycker det är att vara helt i vila. Han mådde dåligt förut med bara promenader och någon träning då och då men nu är det verkligen stressigt för honom. Han är en skugga av oss och säger vi att han ska ligga stilla tar han det inte bra. Han vill så att vi ska göra något, leka lite (kampa!), träna lite eller bara gå riktigt långt – busa i snön och springa som en dåre.

Det som gjorde att jag beslutade mig för att jag ska ha den där ”selen” är att jag har kommit på när han skadade sig. Jag är så klart inte hundra säker men det är väldigt troligt. Han blir alltid hysterisk glad när träffar mig efter en stunds frånvaro, jag har aldrig haft en hund som är så totalt knuten till mig och som ser mig liknande en gud. Smickrande i och för sig men det är inte alltid roligt. När jag hämtade på dagis försökte vi på många olika sätt att få honom att tagga ner, inte hoppa, inte flyga runt. Jag tror jag har provat allt utan att dänga honom i backen och inget får någon större verkan. Nej, det funkar inte att vända ryggen till, inte att ryta, inte att mata med godis, inte att bara gå, inte att bli mött ute och gå vidare (farligare då han riskerar att hamna smack i asfalten). Det bästa jag kunde göra var att sätta mig ner och krama om honom med risk för nock i näsan. Jag hade säkert kunna fixa det om jag kunde träna i lugn och ro men även om jag har stannat kvar och satt mig i deras soffa och stått i entrén länge så kommer det fler och ska hämta och då måste jag gå. Hemma är det under kontroll, då är han träningsbar för då har jag ju mer tid på mig och han är inte lika galen. Men på dagis – där vill jag tyvärr inte riskera återkommande skada med att lämna honom där igen. Tur i oturen har vi tänkt oss att jobba 75 % när Elenor börjar på förskola så vi löser det ändå. Men han älskade dagiset :(.

Så sele och koppel på inne så han inte springer och har sig. Dessutom har jag kollat upp hur jag får ha honom i bur och hage lagligt så vi slipper tjata hål i huvudet på honom att han ska ligga still och jag kan komma och gå utan att han blir galen i sin älskade matte och skadar sig igen.

Man tycker ju att jag borde ha mer koll på en i alla andra situationer lydig hund men så är det alltså inte. Jag gör det bästa jag kan. Jag gör också det bästa jag kan när det gäller alla beslut. Men hur jag än gör så har jag rumpan bak. Jag vet att inte alla håller med mig med varken val att operera, val att inte behålla honom om han inte kan bli så återställd så han håller i vårt liv, valet att använda selen, valet att vattenträna – tja varje val jag gör så är det alltid någon som tycker annorlunda. Detta stressar mig något otroligt. Jag har gått en kurs i gruppdynamik och fick då reda på hur jag är och vilka svara och starka sidor jag har. En sida som kan vara stark är i denna situation enbart till min nackdel. Jag vill att alla ska vara nöjda, alla ska hålla med varandra och jag vill inte känna att någon tycker jag gör fel eller tar fel beslut. Tjo, smack rakt i ansikten nu kan jag säga. Ingen bra egenskap just nu! Magkatarr och stresskänslor som till stor del beror på detta men även mitt dåliga samvete över hur länge han har gått med detta. Så klart får alla tycka olika, jag behöver höra andras syn på det så klart för att få nya infallsvinklar. Men så ni vet är det samtidigt väldigt jobbigt att göra rätt då alla tycker olika och jag vill göra rätt.

Det blev långt detta!

Nu är det massage som gäller fram till onsdag då vi ska på kontroll igen. Jag (och veterinären) är säkra på att det är ledbandet men det ska göras en koll till i och med att han hade så ont i hela kroppen sist. I hans journal står det svårundersökt. Har aldrig varit med om något liknande. Usch, stackars hund.