Valp från Grejaskogens kennel del 2

Nu är det dags igen. Efter inlägget jag skrev förra gången om att jag skulle köpa valp från Grejaskogens kennel har mycket hänt. Det blev ingen valp den gången vilket jag har skrivit om i ett annat inlägg. Efter det har jag gjort flera försök att skaffa en valp men tikarna har av olika anledning gått tomma. Men det var nog meningen.

När jag tog bort Sting sa jag att valp ska det bli 2019 så vår dotter blir lite äldre. Nu är det 2019. Jag har hela tiden så gärna velat ha från Grejaskogens kennel för jag tycker båda uppfödarna, varav den ena är en av mina finaste vänner, är väldigt duktiga på hund och föder upp en sådan hund som jag vill ha. Jag hamnade tillbaka till dem igen.

På självaste alla hjärtans dag började hon föda och det blev 10 valpar, varav en tyvärr inte klarade sig. Tre av dem är hanar och en av dem ska jag får köpa.

Jag känner att det är rätt nu även om jag så klart är orolig för hur jag ska orka med det. Men dottern blir mer och mer självständig och hon är intresserad av vad hundar gör och vill gärna titta på när de tränas. Lovande. Jag hoppas på många, fina stunder i spår-/ och uppletandeskogen med henne. Just nu tränar jag min kropp ganska mycket. Det har blivit som ett substitut för alla timmarna jag förr spenderade på Sting. Det vet jag att jag måste släppa taget om lite. I alla fall alla gymtimmarna. Jag har köpt på mig lite hemmaträningsmaterial så jag hoppas att jag orkar hålla i det lite. Sen får den hänga med ut i löpspåret och till utegymmet.

I början på april flyttar han in, min antingen röd och tanfärgade eller svart och tanfärgade lilla pojke.

Annonser

Hundplanerna

Alltså det är väldigt okomplicerat att leva utan hund när man har ett litet barn. Det slår mig hela tiden att livet utan Sting faktiskt är enklare. Men enklare är inte samma som roligare eller trevligare. Senast igår fick vi tårar i ögonen när vi såg lilla E gå runt bland vinbärsbuskarna medan jag plockade sugar snaps i en annan del av trädgården. Sting hade varit som en skugga efter henne. De hade gått tillsammans där bland bären. Hon hade säkert försökt mata honom och han hade artigt nosat på bären 🙂 .

Jag saknar så klart all träning, framförallt spår och uppletande. Ibland (ok då ganska ofta) så är det skönt att slippa gå kvällspromenaden men samtidigt så blir jag ju en soffpotatis 🙂 . Precis som när jag var utan hund mellan Nikita och Kiwi så går jag inte ut och går så ofta.

Men detta att det är enkelt att inte ha hund gör i alla fall så jag har ett mer lugn angående hund nästa år. Den tiken som det från början var tänkt är inte längre aktuell för mig. Jag har dock sån tur att samma uppfödare ska i slutet på året utvärdera valparna höftmässigt till en fin tik som jag gärna vill ha valp från. Så, blir det bra resultat då kommer tiken att få en kull till. Då blir det förhoppningsvis minst en hane som föds.

Om det skulle vara så att hon inte tar en kull till på tiken eller att det inte föds en hane har vi beslutat att inte leta efter en ny valp 2017 utan vänta till 2018. Just för att det ju är ännu enklare med en ännu äldre dotter och jobbmässigt passar det ännu bättre.

Men håll tummarna för att det blir bra höfter på valparna, dels för uppfödaren och valparnas skull men även för min 🙂 .

Vardagen

Då och då känner jag och Johan lite mer att Sting är borta. På onsdag är det två månader sedan. Vi pratade om hur kul Sting och Elenor hade haft det nu. Hon har lärt sig att kasta, kort och inte alltid framåt 🙂 . Han hade kunnat få hämta för godis och lämnat till Elenor. Han hade gjort invit till lek ute nu när hon går och vi hade kunnat hjälpas åt, jag och Elenor och jagat honom i trädgården. Något han älskade att göra. En leksak i munnen och så fullt ös bara – ta miiiiiig!

Men som Johan sa. Vi får nog aldrig en så snäll hund som Sting något mer. Han var en hund som alltid tänkte på alla andra. Var alla glada så var han glad. Jag är så glad att Elenor fick sitt första år tillsammans med honom. Hon fick ändå lära sig att man inte nyper i hundar, att de är där men att man inte för den skull behöver nypa och riva i dem. Hon gör inte sånt och det gör mig så glad. Han gjorde mycket rätt min pojke. Han var perfekt för min lilla E.

På en promenad igår träffade jag en jättetrevlig lapsk vallhundstik, två år. Elenor fick sig en puss och slick på handen. Jättelycklig unge! Jag fick puss och lite tänder på mig – jättelycklig mamma.

Jag saknar så att ha hund! Men det är så dubbelt. Vi pratade om det igår, jag och Johan. För mig är det väldigt bekvämt och skönt att inte rodda med en hund i vardagen. Inte behöva gå ut på promenader eller fixa med hund på morgonen. Allt det är skönt att slippa. Men allt det andra, som ändå är nästan allt med hund för oss. Sällskapet hemma, buset, hundträningen, de långa turerna med lycklig familj. Allt det är oerhört saknat. Vi är inte kompletta utan en hund i vår familj helt enkelt.

Men tiden går fort. Två månader sen snart. Sommaren kommer att gå jättefort och framåt vintern är förhoppningsvis parningen av den tilltänkta mamman till min nästa hund mer klar så jag kan drömma mer konkret om just den valpen. Se framåt mot en sensommar 2017 med vassa tänder och mycket spring ut och in.

 

I väntan på nästa valp

Hur ska jag klara mig i ett år, över ett år tills nästa lilla kelpie tittar in hos oss? OM det blir en hanvalp…eller om det tar sig överhuvudtaget.

Jag vill gärna hålla denna blogg levande nu, det var en lång paus när jag var nybliven mamma (när slutar man vara det förresten) och jag inte tränade så intensivt som innan. Men hur håller man en träningsblogg om hund levande utan hund?

Mitt självklara svar på den frågan är att fortsätta skriva tankar om inlärning och hur jag tänker mig träningen med nästa hund. Så kanske man kan få lite bra input från läsare också.

Jag har fått erbjudande om att träna en väns hund i spår. Det ska jag försöka göra. Han vindar en hel del säger ägaren så det kan ju vara roligt att träna. I helgen blir det dock ingen sådan träning då vi ska på kosläpp och greja lite hemma.

Nästa helg ska jag på lekutvecklingskurs för Siv Svendsen. Det anmälde jag mig till för länge sedan men bara som åhörare eftersom Sting inte var frisk. Nu får jag ha nästa hund i tanken i stället för Sting vilket kan vara en utmaning eftersom jag bara vet lite hur mamman är och kan enbart tänka mig valparna som hundar som troligen får en hel del driv. Men det ska bli jättekul! Dessutom får jag träffa två personer som jag länge velat träffa varav en har en kelpie.

Jag läser ofta Från valp till stjärna (den uppdaterade) på kvällarna och skriver lite anteckningar. Fick den i present för över ett år sedan men den har nästan bara stått i hyllan. Nu när jag läser den från pärm till pärm så ser jag att den har blivit mycket bättre än den första versionen och är riktigt läsvärd för alla som tränar hund med sikte på tävling. Även om man har en äldre hund. Riktigt bra! Rekommenderas alltså.

Apport hundskola – podd

Vill göra lite reklam för min väns (Sara Moll) företag Apport hundskola som hon driver med en vän och deras podd. Senaste avsnitten handlar om nerverna inför tävling och på tävling. Gäst är en annan vän till mig, Louise som kom fyra (4!) på lydnads-SM förra året. Riktigt intressant och flera fina tips till nervösa tävlare. Jag ska definitivt fundera mer på detta inför nästa hund.

Direktlänk till avsnittet

Mina fina vänner

Kan inte nog trycka på vilka fina vänner jag har. I fredags kom nästa paket. Två chokladkakor (himmelriket), ett underbart kort med texten att hon finns här för mig och hur fantastisk Sting var och en korsordstidning. Jag bröt ihop lite ute och var tvungen att ringa till Malin direkt. Tack igen!

Jag har fått meddelanden med små kramar och tankar på hur jag mår från flera av mina vänner nära och långt bort. Som jag skrev i förra inlägget – helt rörd!

Jag mår bra nu. Helt ärligt så har jag inte varit så nere i skorna så länge som jag trodde att jag skulle vara. Sting var mitt allt – min fina, bästa vän på jorden. Jag visste ärligt inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. Men det går bättre än jag trott. Jag har varit sådan med alla hundar, inför avlivning och så klart samma dag och dagen efter mår jag riktigt dåligt. Men så är det som att min hjärna börjar fungera och sorgen skjuts undan direkt mot de glada minnena. Jag vägrar gå ner mig. Han är borta och jag kan inte göra något och kunde inte göra något för att få ha honom kvar. Fakta. Alla är vi olika och sån är jag. Jag sörjer honom inte mindre men jag ser igenom sorgen för det är förbannat jobbigt att må så som jag gjorde innan detta beslut genomfördes.

Vi har många fina minnen tillsammans jag och Sting. Alla fina turer inte minst! De som speciellt fastnat är då han visade prov på att vara helt viltren. När man haft jaktidiot innan så väger sånt tungt. Tillsammans med oss tittade han på när små möss lekte runt oss. Tittade på och tittade på oss med uttråkad blick – kan vi gå eller.

Eller då vi kastade pinne i havet i Skuleskogen. Tokrycken efteråt – den totala lyckan. Eller då vi vandrade i fjällen tillsammans och tittade på tusentals renar som sprang förbi.
Eller då vi, denna tid förra året tog förstapris i lydnadsklass III och två utställningscert på samma helg.
Eller då vi var på kurs i Torsby, för Siv Svendsen.
Eller då vi startade, för oss båda, första brukstävlingen.
Eller då vi fick så mycket beröm efter vår första och enda start i lydnadsklass I – ni kommer att gå långt.
Eller då vi tävlade i spår och Sting vek av och spårade fram till en älgkalv.

Flera har också pratat med mig om hur mycket Sting betydde för dem, han träffade så många hjärtan och fler med oss sörjer honom. Detta har jag och Johan pratat mycket om, för det är så smickrande för oss med. Vi gjorde en hel del rätt med vår pojke. Snällare kille alltså… ❤

Men redan nu börjar längtan efter en ny hund sätta in. Det är förbannat tomt…