Mina fina vänner

Kan inte nog trycka på vilka fina vänner jag har. I fredags kom nästa paket. Två chokladkakor (himmelriket), ett underbart kort med texten att hon finns här för mig och hur fantastisk Sting var och en korsordstidning. Jag bröt ihop lite ute och var tvungen att ringa till Malin direkt. Tack igen!

Jag har fått meddelanden med små kramar och tankar på hur jag mår från flera av mina vänner nära och långt bort. Som jag skrev i förra inlägget – helt rörd!

Jag mår bra nu. Helt ärligt så har jag inte varit så nere i skorna så länge som jag trodde att jag skulle vara. Sting var mitt allt – min fina, bästa vän på jorden. Jag visste ärligt inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. Men det går bättre än jag trott. Jag har varit sådan med alla hundar, inför avlivning och så klart samma dag och dagen efter mår jag riktigt dåligt. Men så är det som att min hjärna börjar fungera och sorgen skjuts undan direkt mot de glada minnena. Jag vägrar gå ner mig. Han är borta och jag kan inte göra något och kunde inte göra något för att få ha honom kvar. Fakta. Alla är vi olika och sån är jag. Jag sörjer honom inte mindre men jag ser igenom sorgen för det är förbannat jobbigt att må så som jag gjorde innan detta beslut genomfördes.

Vi har många fina minnen tillsammans jag och Sting. Alla fina turer inte minst! De som speciellt fastnat är då han visade prov på att vara helt viltren. När man haft jaktidiot innan så väger sånt tungt. Tillsammans med oss tittade han på när små möss lekte runt oss. Tittade på och tittade på oss med uttråkad blick – kan vi gå eller.

Eller då vi kastade pinne i havet i Skuleskogen. Tokrycken efteråt – den totala lyckan. Eller då vi vandrade i fjällen tillsammans och tittade på tusentals renar som sprang förbi.
Eller då vi, denna tid förra året tog förstapris i lydnadsklass III och två utställningscert på samma helg.
Eller då vi var på kurs i Torsby, för Siv Svendsen.
Eller då vi startade, för oss båda, första brukstävlingen.
Eller då vi fick så mycket beröm efter vår första och enda start i lydnadsklass I – ni kommer att gå långt.
Eller då vi tävlade i spår och Sting vek av och spårade fram till en älgkalv.

Flera har också pratat med mig om hur mycket Sting betydde för dem, han träffade så många hjärtan och fler med oss sörjer honom. Detta har jag och Johan pratat mycket om, för det är så smickrande för oss med. Vi gjorde en hel del rätt med vår pojke. Snällare kille alltså… ❤

Men redan nu börjar längtan efter en ny hund sätta in. Det är förbannat tomt…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s