Besök hos sjukgymnasten och en massa tankar

20160131_110104

Första besöket hos sjukgymnasten igår. Veterinären sa ju massör men jag tycker sjukgymnast är bättre. Vi har en bra en i Härnösand, Ann Timan så det känns jättebra att kunna gå till henne.

Sting har en del att göra muskelmässigt. Hon sa som vanligt att han är riktigt vältränad och fin – det känns väldigt bra att höra just nu!

Hon gick igenom honom och knådade, tryckte och mobiliserade. Han har ont, markerade för varje nytt ställe. Han gäspade, hässjade och vände sig och slickade på hennes hand. Det som var gråtvarning på mig var att han blundade och riktigt slappnade av efter att hon hade mobiliserat (jag tror det var det ordet hon använde) vänster skulderblad. Det tyckte han var skönt. Annars var det mest jobbigt att se alla reaktioner för varje ny muskel hon gick igenom. Han fick även laserbehandling.

Hon hade passande nog en kurs i massage på lördag. Jag har gått kurs för flera år sedan men denna kommer gå in mer på alla muskler. Kunde inte passa oss bättre!

Vår veterinärstation och en station jag brukar gå till i Sundsvall (men inte nu med detta) har samma ägare. De har hundsim och vattentrask. Det innebär att jag köper ett kort för att få ta del av både Ann Timan och simning vilket jag helt säkert vill göra med honom innan sommarens värme kommer. Hon trodde dock att det kommer att dröja med rehaben på honom på grund av att veterinären funderar på att placera honom i en slags sele med rep mellan benen så han inte kan röra benen utåt. Jag har pratat med uppfödaren om denna och även om det finns skilda meningar om man ska ha den eller inte så kommer jag troligen att välja att ha den. Johan vill absolut att han ska ha den för att öka chanserna att han inte ska fläka upp det själv. Jag känner lite samma. Jag vill verkligen att detta ska bli bra och om det innebär att han blir lite mer obekväm än vad han redan är så är det småpotatis på hur jobbigt han redan tycker det är att vara helt i vila. Han mådde dåligt förut med bara promenader och någon träning då och då men nu är det verkligen stressigt för honom. Han är en skugga av oss och säger vi att han ska ligga stilla tar han det inte bra. Han vill så att vi ska göra något, leka lite (kampa!), träna lite eller bara gå riktigt långt – busa i snön och springa som en dåre.

Det som gjorde att jag beslutade mig för att jag ska ha den där ”selen” är att jag har kommit på när han skadade sig. Jag är så klart inte hundra säker men det är väldigt troligt. Han blir alltid hysterisk glad när träffar mig efter en stunds frånvaro, jag har aldrig haft en hund som är så totalt knuten till mig och som ser mig liknande en gud. Smickrande i och för sig men det är inte alltid roligt. När jag hämtade på dagis försökte vi på många olika sätt att få honom att tagga ner, inte hoppa, inte flyga runt. Jag tror jag har provat allt utan att dänga honom i backen och inget får någon större verkan. Nej, det funkar inte att vända ryggen till, inte att ryta, inte att mata med godis, inte att bara gå, inte att bli mött ute och gå vidare (farligare då han riskerar att hamna smack i asfalten). Det bästa jag kunde göra var att sätta mig ner och krama om honom med risk för nock i näsan. Jag hade säkert kunna fixa det om jag kunde träna i lugn och ro men även om jag har stannat kvar och satt mig i deras soffa och stått i entrén länge så kommer det fler och ska hämta och då måste jag gå. Hemma är det under kontroll, då är han träningsbar för då har jag ju mer tid på mig och han är inte lika galen. Men på dagis – där vill jag tyvärr inte riskera återkommande skada med att lämna honom där igen. Tur i oturen har vi tänkt oss att jobba 75 % när Elenor börjar på förskola så vi löser det ändå. Men han älskade dagiset :(.

Så sele och koppel på inne så han inte springer och har sig. Dessutom har jag kollat upp hur jag får ha honom i bur och hage lagligt så vi slipper tjata hål i huvudet på honom att han ska ligga still och jag kan komma och gå utan att han blir galen i sin älskade matte och skadar sig igen.

Man tycker ju att jag borde ha mer koll på en i alla andra situationer lydig hund men så är det alltså inte. Jag gör det bästa jag kan. Jag gör också det bästa jag kan när det gäller alla beslut. Men hur jag än gör så har jag rumpan bak. Jag vet att inte alla håller med mig med varken val att operera, val att inte behålla honom om han inte kan bli så återställd så han håller i vårt liv, valet att använda selen, valet att vattenträna – tja varje val jag gör så är det alltid någon som tycker annorlunda. Detta stressar mig något otroligt. Jag har gått en kurs i gruppdynamik och fick då reda på hur jag är och vilka svara och starka sidor jag har. En sida som kan vara stark är i denna situation enbart till min nackdel. Jag vill att alla ska vara nöjda, alla ska hålla med varandra och jag vill inte känna att någon tycker jag gör fel eller tar fel beslut. Tjo, smack rakt i ansikten nu kan jag säga. Ingen bra egenskap just nu! Magkatarr och stresskänslor som till stor del beror på detta men även mitt dåliga samvete över hur länge han har gått med detta. Så klart får alla tycka olika, jag behöver höra andras syn på det så klart för att få nya infallsvinklar. Men så ni vet är det samtidigt väldigt jobbigt att göra rätt då alla tycker olika och jag vill göra rätt.

Det blev långt detta!

Nu är det massage som gäller fram till onsdag då vi ska på kontroll igen. Jag (och veterinären) är säkra på att det är ledbandet men det ska göras en koll till i och med att han hade så ont i hela kroppen sist. I hans journal står det svårundersökt. Har aldrig varit med om något liknande. Usch, stackars hund.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s