Jag är på väg att hoppa

Två möten kvar, med en månad emellan. Det är det jag har kvar hos psykologen. Hon har åter igen berömt mig, jag har svårt att ta direkt beröm men samtidigt så suger jag åt mig och känner mig så stolt. Jag är på väg att klara det! När jag började med detta hade jag räknat med minst ett år, inte ett halvår. Det är inte ens ett halvår, det kommer att vara det då sista besöket är genomfört. Det är så jävla stort!

Jag tror inte någon kan förstå hur stort problem detta har varit för mig, vilken ångest ett middagsbesök eller en resa har varit. Maten har alltid varit i mitt stora problem i livet, bara att göra veckohandling har varit jobbigt. Variera mina inköp så det inte blir samma rätt varje dag, varje vecka. Pasta, pasta, pasta… jag kan variera det på många sätt. Det har påverkat mig och Johan, att resa har till exempel inte funnits på kartan. Att jag har varit i Italien och Lettland förstår jag inte idag, hur klarade jag av det som gymnasieelev? Det känns väldigt skönt att jag aldrig har varit en som lockats av att resa, det hade varit oerhört jobbigt.

Jag har alltid velat äta en sallad, tänk att äta vegetariskt en dag och bli mätt, eller bara att gå ut och äta lunch utan att kontrollera allt innan för att dämpa mina obehagskänslor. Tänk att inte behöva säga nej då kollegorna vill ut och äta tillsammans vid ett arbetsmöte, att alltid vara trött eller mätt.

Nu går jag ut och äter, jag kollar inte menyer eller säger nej. Jag gör det inte utan oro, den är fortfarande där. Men den är hanterbar, den styr inte mitt liv och framför allt är den betydligt mindre än förut.

Jag trodde att jag var överkänslig för smaker. Vi pratade om det i början, jag och min psykolog. Jag kände allt så starkt. Allt smakade så mycket! Jag trodde att det var många saker jag inte tyckte om och att det skulle fortsätta vara så. Inte trodde jag att jag skulle gilla broccoli, kokt sparris, pizzasallad och ugnsstekta morötter. Att jag någonsin skulle smaka på potatis, mitt största problemområdet – min ”skräck” att få i munnen.

Det känns så coolt, jag kan inte förstå det själv. Inlägget blir väldigt förvirrande och fram och tillbaka känner jag, men det är så jag känner mig. Förvirrad, lycklig, jag hittar inte rätt ord men uppfylld på något sätt. Vilka möjligheter detta ger mig! Bara det faktum att jag genom jobbet haft besök i två dagar av kollegor och jag har kunnat gå med ut på lunch och faktisk äta utan att kolla på menyn. Inte hitta på någon ursäkt.

Så klart är inte allt klappat och klart nu. Jag har mycket kvar att jobba med, det finns mycket som jag inte har smakat på och även om kväljningarna har minskat jättemycket sen jag började med detta så är det saker kvar som jag vet att jag kväljer av. Flera saker är jobbiga att äta. Men, den stora skillnaden är att jag vet hur jag kan arbeta mig igenom det. Jag kan hantera det! Skulle jag få en rejäl ångesttopp, som jag fick en gång av lammkött så vet jag idag att det kanske är så att jag inte gillar smaken på just det. I efterhand fick jag reda på att just det lammköttet smakade ”ull” som så många säger och avskyr, men sånt vet inte jag. Jag måste lära om mig vad jag gillar och inte. Väldigt svårt! Gillar jag det inte, eller är bara smaken ovan och konstig för mig just nu?

Arbetet fortsätter, men jag är på väg att hoppa.

Annonser

11 thoughts on “Jag är på väg att hoppa

    • Tack! Tog bara typ 30 år ;). Men jag var redo nu, att kämpa hårt. Det känns som om jag har haft två heltidsjobb, sommaren var tuff och jag var rätt slut när jobbet började. Men nu börjar det återhämta sig. Tydligt tecken är att träningssuget har kommit åter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s