Att något så lite kan göra så mycket

På förra mötet med ”min” psykolog gick vi bland annat igenom mina säkerhetsbeteenden, de saker jag håller på med då jag äter, antingen av stress eller för att det dämpar min ångest eller mitt obehag. Jag har följande säkerhetsbeteenden idag vid jobbiga måltider:

Dricker
Sitter oroligt på stolen
Drar händerna fram och tillbaka på låren
Tuggar fortare
Lägger ner besticken som om jag är klar

När jag dricker vatten eller vad det må vara för att svälja maten fortare känns det oerhört skönt, det är ett säkerhetsbeteende som tar bort obehaget direkt. Att lägga ner besticken hjälper mig också att bryta ”ångestkurvan” men inte lika bra som att dricka. De andra beteendena är framkallade av stressen och hjälper mig egentligen inte på något sätt.

Det är alltså just dessa beteenden som jag inte får utföra när jag äter. Det är väldigt svårt att inte dricka, att inte röra på mig, att inte lägga ner besticken – få vara klar. Att säga till mig att sitta still, att fortsätta tugga lugnt och att svälja är svårt när det väl har börjat sätta stopp.

Jag har börjat få läxor, något jag ska försöka utföra. En per vecka. Låter inte mycket men är mycket för mig som vill komma fort fram och sätter höga krav på mig själv. Det känns som väldigt stora saker jag ska genomföra. Jag har börjat äta majs och salladsblad, jag har smakat på kålpudding och jag har gått igenom två test – att se vad som händer när jag äter något som jag från början tycker om men som ändå kan få mig att kvälja och denna veckans läxa, att se om jag kan fortsätta äta trots att jag har kväljt.

Jag kan börja kvälja då jag börjar bli mätt. Inte av allt, men av fler saker än vad jag har trott. Jag har ju aldrig utsatt mig för det, att undvika har blivit en sport för mig, något jag är väldigt bra på. Jag ska bli sämre på det, men det är väldigt lätt för mig att göra det för jag tänker inte på att jag gör det. Det bara händer. Jag måste lära mig äta på ett helt annat sätt.

Idag åt vi tacos. Jag tycker om tacos. Jag har förr ätit groddar och morötter som grönsaker, inget annat. Nu har jag även kunnat lägga på majs, det kan jag äta. Idag skulle jag lägga på gurka. Inte lika roligt, inte lika lätt. Jag tyckte att det var lite jobbigt att sätta sig till bords, jag visste att måltiden inte skulle vara lätt och trivsam. Lite jobbig, inte mycket jobbig. Bra!

Det gick bra, även om jag kände bitarna kunde jag tugga och svälja. Tugga och svälja. Jag började bli mätt. Fick en gurka i munnen, tuggade…och kväljde. Åh, jobbigt. Jag försökte svälja. Det gick inte. Jag ville ha vatten, men det fick jag ju inte. Jag började nästan gråta, jag ville ha vatten, svälja och få det att försvinna. Jävla gurka, jävla hjärna, jävla beteendestörda människa! Jag skulle klara det, jag stillade mig och andades, sa till mig själv att jag skulle svälja, att jag kunde svälja. Johan smekte mig på handen och höll i mig, stöttade mig. Jag svalde, jag klarade det. Utan vatten, utan att kvälja igen. Men slut var det inte, jag skulle äta mer, jag skulle äta upp. Jag skulle inte ge mig. Jag höll på att kvälja igen, men jag gjorde det inte. Jag fick en gurka i munnen igen, jag höll på att kvälja igen men gjorde det inte. Kände  efter kväljandet och det gick bra, att jag kunde äta en tugga till, att ångesten la sig direkt. Jag klarade det utan att dricka, jag åt två tuggor till efter att jag hade kväljt, jag åt upp på tallriken. Jag är bra!

Annonser

4 thoughts on “Att något så lite kan göra så mycket

  1. Så himla bra kämpat! Du är så duktig! Och vad bra att Johan kan vara ett sådant stöd också när det blir jobbigt! Jag blir så stolt över dig! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s