Mina spöken…

Alla som har tränat en hund i sitt liv har sina spöken, det vågar jag påstå med säkerhet.

Jag har sedan jag hade Nikita vetat att mitt första spöke var apportering. Med henne fick jag tipset att hålla igen munnen för att få fram ”håll fast” och att hon inte skulle släppa…behöver jag säga att det inte fungerade? Det slutade med att jag gav upp detta moment och övergick till att skratta åt hennes försök. Hon apporterade gärna, men kunde lika gärna jonglera med apporten eller slänga iväg den och attackera.
Jag har precis börjat med apportering med Sting. Efter att ha pratat med AK så har jag en plan. Det är fortfarande assvårt och det kommer ta tid för mig, varför kommer lite längre ner 😉 .

Mitt andra spöke är Kiwi. Jag hade jätteproblem med att ensamhetsträna Sting, just för att Kiwi inte kunde lämnas så bra. Jag tränade på allt som Kiwi hade problem med direkt då Sting kom hem till oss, just för att jag inte ville ha samma problem. Det här tror jag var ett smart drag dock då han inte jagar fåglar eller eller andra saker som jag tror en kelpie kan ha lätt för att ta till. Men i regel har det varit ett hinder, hon petar på mig där i mitt bakhuvud och det irriterar mig. Jämför inte då, kanske ni säger nu men det är inte så lätt som det låter. Spöken hänger sig fast som ett jävla kardborreband!

Mitt sista (?) och absolut största spöke är min ”rädsla för att göra fel”. Det är inte så att jag tycker det är jobbigt att det skulle gå kasst på en tävling eller liknande, att göra bort sig för andra. Nej, det kan jag bjuda på 😉 . Jag tycker det är jobbigt att göra så det blir fel för Sting, så träningen blir dålig. Fanny var den första som satte ord på det då vi var på valpläger hos henne. Ju mer jag tränar desto mer rätt ser jag att det är. Detta innebär att jag har enorma problem att gå framåt i träningen, att ta nästa steg…för det kan ju blir fel för honom. Skitlöjligt jag vet 😉 . En annan del i det är min osäkerhet, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera när det blir fel. Hur går jag vidare efter det i samma pass. Även detta är assvårt att göra något åt. En av lösningarna är att göra en plan och skriva ner och hålla sig till den planen. Jag behöver också tagga ner då jag tränar och inte hetsa/stressa upp mig då det blir fel. Fel blir det alltid och jag måste låta det bli fel, det kan till och med vara bra ibland. Ta en paus och tänk om, ”fela” och gör om och se till så det är ok att det blir fel för det är det ju.

Eftersom jag vet att jag inte är ensam så vill jag gärna veta ert spöke. Vet du inte vad det är så får du sätta dig och tänka lite, för jag är övertygad om att medvetenhet om sitt spöke gör så man blir en bättre tränare.

Annonser

10 thoughts on “Mina spöken…

  1. Alla har spöken och det gäller allting i livet inte bara hundträning och det är helt okej att ha dessa spöken men det viktigaste är inte låta dessa spöken ta över allting utan man tar itu med dom, jobbar med det och vågar. 🙂

    Det är helt förståeligt du har spöken om du körde apportering sådär med Nikita innan och sen all jobbig ensamhetsträning med Kiwi MEN tänk då att det var då och nu är nu, hur mycket har du inte utvecklas? och Sting är en helt annan hund, han besitter så bra grunder som du har varit noga med från början, som du har tränat in OCH du har gjort det bra! 🙂 Riktigt bra. Klart det blir fel, de blir alltid fel men man måste lära sig av felen, hur hade det sett ut om allt gått bra? man hade inte utvecklas någonting. 🙂 Du kommer garanterat göra fel, alla gör fel men det förstör ingenting? Du är grym och du är bra på de du gör. Man måste våga gå framåt och ta itu med dom felen man stöter på under vägen och det har ni gjort hittills? Angående din osäkerhet om det blir fel, hur du ska hantera det? Men skriv ner en plan? Bolla tankar med hundvänner, blogga, skriv ner och gör om tills det blir rätt och avsluta där? Och det är okej det blir fel, helt okej! Du förstör ingenting..

    Jag hatar också att göra fel, det är de värsta jag vet och förut var jag så nojjig att jag inte vågade träna med andra för jag inte ville göra fel bland dom så jag höll mig undan, träna själv och det är ju egentligen skitdum för vad lärde jag mig av det? Ingenting. Nu skrattar jag åt felen, jag vågar göra fel mer, jag ska inte säga att de känns bra för de har varit lång väg att gå men jag blir inte lika deppig när det bli fel i hundträningen, jag har gjort planer, bolla med hundvänner och tillåtit mig att de bli fel och då har jag lösning påå det nästa pass. Jag har även spöken angående min presenationsångest, jag har grym presentationsångest och vågar knappt säga ”att jag är bra” förut gav jag inga tips till andra för jag vågade inte, jag ville inte att de skulle bli fel och tänk om jag gav fel tips? Så jag svarade att ”jag inte vet” p娨någonting fast jag egentligen visste och det hade funkat för mig å min hund och tipsen var bra. Nu vågar jag ge tips och jag vågar ta för mig, våga säga mer vad jag tycker och det tar sig, lång väg kvar men det kommer.

  2. Jag har nog spöken vad det gäller hundträning i helhet. Jag känner igen mig i att vara rädd för att göra fel och att inte våga utmana. Kiara och Ace är ju så oerhört olika. Det hade nog varit lättare om man hade fått en exakt likadan hund för då hade man ju facit i hand. Det är inte mycket av det jag lärde mig med Kiara som jag kan applicera på Ace utan nu får jag lära mig nya saker. Jag har ju dessutom inte praktiserak klickerträning så länge så även där känns det som ett gungfly för mig.
    Men jag blir lugnare för varje gång jag lyckas gå framåt i träningen med Ace. Det jag måste lära mig nu är att våga köra längre pass och att planera i fler steg eftersom pralinen fattar så snabbt. 🙂
    Vi klarar det här, det är jag säker på . 🙂

  3. Då f¨r gärna dela med dig av apporterings-tipset till mig, för där kommer jag gå bet. Mini tar gärna det mesta i sin mun förutom en apportbock ! Har försökt klicka fram det millimeter för millimeter under sommaren, men just nu har jag tagit paus då det känns omöjligt.

  4. Spöken ja 😮 Sånna har nog alla och jag tror att man lär sig mycket av dem 🙂
    Jag har tränat/tävlat med flera hundar och det blir ju vissa spöken med varje hund upplever jag. Och så tänker man, att så där ska jag inte göra med nästa hund…..ovs. Och så gör man inte så med nästa hund, men i stället kommer andra spöken och ställer till det.
    Jag är nog sån som lätt ”snöar in” på vissa saker och SKA lösa dem till varje pris. Jag är nog inte rädd för att göra fel direkt, men jag sätter stor press på mig och det är något som krånglar och jag har märkt att det inte är så bra alla gånger.
    Ett spöke tex som jag haft/ är nog min tervueren Gnizta som pep under fotgåendet. Med min terv Pedro som jag hade och nu med Qila så har jag varit maniskt rädd för att få ljud på dem. Och som med Qila nu, så vill jag ha ett ”högt tryck” i allt hon gör och typ ”Yes, det här är så häftigt matte” attityd och då kan ju risken för ljud öka, så det är en balansgång.
    Ett annat spöke är Pedros fjärrdirigering med stå, sitt och ligg samt hans vittringsapportering. Jag slet som ett djur med skiftena och han lärde sig aldrig det ordentligt. Och vittringen likaså. Han fattade inte hur jag än tränade. Förstås berodde det ju säkert på mig. Med Qila nu så har skräcken för dessa två moment slagit rot i mitt huvud. Nu har jag tack och lov inte några problem med dessa två moment med henne, men spöket har gjort mig extremt petig med träningen och så fort det blivit ”fel” så har paniken kommit.
    Men angående ”fel” i träningen har jag lärt mig att det gör inget om det blir fel, det är bara att ta en funderare på hur man gör i stället, eller prova ett nytt sätt att lösa det på…..Men visst sätter spökena sina spår.
    Ett par spöken har jag skaffat mig med Qila också och det är hennes fria följ, där hon går i sned position och jag snöade in totalt på det ett tag, kunde inte tänka på annat och fick nästan ont i magen över träningen. Det andra spöket är platsliggningen, som pga hennes osäkerhet att liggga med andra hundar, som gjort att jag blivit helt knäpp av det….

    Så spöken bildas nog alltid, men det är också av dem som man utvecklas som hundtränare 🙂

  5. Jag har mängder av spöken; stress, ljudrädslor, hundmöten, att hunden inte ska se något värde i att vara med mig (oavsett om vi tränar eller gör något annat), jag har svårt för att träna när det finns andra hundmänniskor runt omkring mig som jag inte känner- det känns som alla tittar på mig och jag blir jättestel och då går träningen dessutom alltid skitdåligt… 😛

    Men, men, man får försöka att inte jämföra med tidigare hundar och överkomma sina spöken, även om det inte alls är så lätt.

  6. Mitt största spöke är rädslan att Piraten ska ta efter Emil och bli rädd för människor. Jag är superhispig och MÅSTE verkligen lugna ner mig. Just nu känns det som om min värld rasar samman om Emil skäller på ngt ute och Piraten är med……Försöker ta ut dom separat,men ibland måste manta med alla tre på en gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s