Ner som en pannkaka, upp som en sol?

Så ska det ju inte vara men jag föredrar det då det handlar om Kiwi.

Igår var en pannakedag, vi var djupt nere i träsket och jag tänkte på både avlivning och omplacering (just då kändes det helt rätt) . Emma, Lina och Shanie fick stå ut med långa MSN-inlägg igår. Tack för att ni stod ut!

Ska vi ta det från början då, nu när jag har lugnat ner mig lite så kan jag nog skriva utan en massa svordommar och annat strunt i texten.

Det var lördag, efter en lång arbetsvecka ville jag inte gå på några vägar åter igen utan jag ville ut i skogen. Det ville hundarna med och eftersom Johan skulle ut och fiska (han fick inget..igen *fniss*) så fick jag välja mellan att gå på vägar eller ta med mig båda upp på berget. Åh om jag ändå hade vetat vad som skulle ske, jag hade gladeligen tagit vägarna än en dag. Det började bra, vi hade god kontakt och Kiwi som satt fast i flexikopplet som i sin tur satt fast i mitt bälte om midjan njöt av turen som jag och Mira. De kunde till och med leka på ett ställe och hämta lite leksaker. Men sen hände något…Kiwi började nosa efter rådjur och jag hade tydligen inte nog gott godis med mig fast jag hade tagit fram korv…det räckte tydligen inte. Hon drog och tog noll kontakt och mitt för dagen tydligen dåliga humör började bubbla. Jävla hund! Till på köpet kom vi av stigen då de som gått på den innan bodde i ett bostadsområde och inte skulle dit jag skulle så jag missade avtagsvägen, den var ju spårlös. Vi hamnade helt fel och var tvungna att ta oss upp för berget igen och leta efter stigen. Det var periodvis snö upp till ljumsken och det tillsammans med en hund som vägrar lyssna och bara sköter sitt gjorde inte så jag blev gladare. Sen kom nästa motgång, flexit som Johan har lagat för att en viss dam bitit sönder det gick upp så det var bara att byta till koppel. Nu började hundarna bli trötta HA! Trodde jag i alla fall så promenaden var uthärdlig. Men perioden då jag var munter och njöt av promenaden var för länge sedan förbi. Jag gick i stället i omplaceringstankar och undrade vem som ville ta över henne, typ nu! När vi nästan var hemma kom jag på att det var Miras halsband hon hade på och det var ju inte smart då Mira är lite större om halsen. Jag hade knappt tänkt tanken då Kiwi(fan) fick syn på något i skogen som hon helt klart trodde var ett rådjur. Jag slänge mig efter halsbandet för att hon inte skulle gå ur det vilket hon tackade för, vred på huvudet och *gone* var hon…Nu kokade jag av ilska och tänkte att nu jävlar ska hon bli rejält rädd, nu kommer jag inte var här då hon kommer tillbaka. Eftersom hon bara är borta i typ tio sekunder så lockade jag med mig Mira (underbart duktiga Mira som inte ens försökte sticka) och småsprang ut på vägen. Jag hörde då Kiwi kom tillbaka, hennes skall förändrades från ” jag ska taaaa dig!” till ”Vaaaar är niiiiii?”. När hon såg oss trodde jag att jag bara kunde klampa hem med en moloken Kiwi bakom mig men icke, jag hade en hund som sa ” Tjo, det var kul. Ska vi leka nu Mira, när jag ändå är lös?”. Så jag kopplade Kiwi och gick hem och såg inte åt henne på många timmar. Nu övergick mina tankar från omplacering, för det var ju inte möjligt för ett sånt hopplöst fall, till avlivning.

Men så klart hände inget av det (det var väl ingen som tog mig på allvar va 😉 )  men jag var rejält förbannad igår.

Idag var det en ny dag! Nu gick solen upp, både ute och i Kiwis sätt att vara. Jag sa väl att detta kommer bli ett långt inlägg? 😉

dsc_0057

Vi packade in oss i bilen och åkte förbi COOP för jag skulle ge skinkosten ännu en chans. Väl ute vid havet tog jag på mig bältet och ett vanligt koppel fästes i hållan. Nu skulle jag träna rådjurskvaller och jag kunde hålla helkoll på Kiwi nu när Johan var med och hade kul med Mira. Varenda gång hon nosade efter rådjur sa jag braaaa och stoppade in tuben i munnen på henne så till slut vände hon sig om när jag sa bra då hon kände rådjur och till och med innan. Hon skrek några gånger för hon var nog lite kluven, ost – rådjur, rådjur – ost? Men osten vann, för hon var ju inte lös 😉 .

Det går inte att beskriva nog hur underbar dagen var!!! Väl ute vid havet kopplade jag Mira och släppte Kiwi. Hon höll en underbar kontakt med mig (osten var populär) och gick och strosade med mig. Jag släppte Mira och de strosade tillsammans 😀 . Vi tog kort, som ni kan se här och upptänkte kusten tillsammans. När Johan hade gjort iordning en brasa fick hundarna ett märgben och vi satt och njöt av solen i ryggen och brasan framför oss. Kiwi var lös hela tiden och jag kopplade henne först då vi gick tillbaka till bilen. Då gick hon med sitt märgben och var så nöjd så 🙂 .

Nu är hon inte avlivningshotad längre 😉 .

Annonser

12 thoughts on “Ner som en pannkaka, upp som en sol?

  1. Jag glömde: Massor med fina bilder! Tycker du blir duktigare och duktigare på att fota! 😀

    ————————————————-

    Tack så mycket!

  2. ja visst går det upp och ner det himla livet med hundarna…. 😉
    uuuuuunderbara bilder, jag blir som vanligt alldeles yr av avund!
    Förresten kan du la skicka hit’na nästa gång du hamnar i omplaceringstankar, har du tur tajmar vi våra känslor och du kan få en billig Kråka i utbyte 😀

  3. Se det positivt, hon var inte borta så länge! Min Lasso har varit borta en timme som mest och då kunde jag strypt honom när han kom tillbaka. Nu får han inga sådan chanser längre!!

  4. Jadu Madelen….förr eller senare upplever vi alla den lapske i våra hundar. Jag tror som så här…..Kiwi hittade ”nerven” i sig själv och det betyder självständighet…eller hur? Hon drog iväg på vad hon uppfattade som uppdrag…..(återigen en lapsk vi talar om)…men kom hem till flocken vallandes. Visst är dom spännande våra små lapska….har jag berättat om gången jag hämtade Hugo och Nikki 1 mil hemifrån?……..morrr. Det där med viltrenhet kan ta ett tag…….ha tålamod…det vänder (med rätt metoder….men det tror Jag inte du har problem med…=))!

    ————————————————————————————

    Ja den historien kommer jag ihåg 😉 . Ja du har säkert rätt, lapsk är ju ändå lapsk…ibland är det en suck i det ordet men oftast ett underbar 😀 . Tack.

  5. he he he, det känner man igen ibland, fast endå så tyckeer man om dom såååååååååå mycket =)

    Underbara bilder =) Snö, vackert landskap, fina hundar =) Jätte fina bilder KRAMAR

    Sen hade jag utmanat dig i min blog,, MEN jag såg just nu att du redan fått den utmaningen.. jag är sent ute. ha ha ha ha.. du är den tredje som jag utmanat med redan fått den

  6. hehe.. jepp! vi ska vara med såklart.. även om aila aldrig har gjort nån agility förut (eller, hon kan hindren, men inte en bana…) iallafall så ska det bli spännande.. hoppas vi får ihop ett lag.. vill bara vara med om det är lag..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s