Namn: Nikita
Kallades: Kitan, Prinsessan, Nikita
Ras: Blandras
Far: Okänd
Mor: Okänd
Född: 930122
Död: 060609
Kön: Tik
Hälsa: Frisk fram tills 10 år då hon fick reumatism och avlivades pga pancreatit
Tävling: uppfl till lkl III
Min ena ängel är Nikita. Hon var en blandras mellan norsk buhund och finsk lapphund. Nikita var en underbar själ som trots ett trasigt förflutet gav allt till mänskligheten. Hon var mitt allt och det är tack vare henne som mitt intresse för hundar och hundträning har växt sig så starkt. Jag gråter inte över att hon inte längre är vid min sida men jag saknar än idag hennes pigghet, glada sätt och den ständigt snurrande propellern till svans. Hon var min bästa vän i över 12 år.
Hon blev akut sjuk i pancreatit, eller bukspottkörtelinflammation och var, efter andra återfallet tvungen att gå till andra sidan snabbt, för snabbt. Men hon kom tillbaka strax efteråt, i mina drömmar. Hon stod i hallen med kroppen bortvänd från mig, jag sa ”Nikita”, hon vände på huvudet och slog lite på svansen ”Jag är här matte”. Jag gick fram och kramade henne, bar upp henne och bara kramade. Hennes svans slog, underbara Nikita! Jag kan än idag känna hur pälsen kändes, där i min dröm. Jag tackar så för att hon kom tillbaka, det var ett fruktansvärt adjö dagen jag tog bort henne och det känns underbart att jag fick ta farväl på riktigt…Säga ”vi ses”.
Jag har efter den natten inte drömt om Nikita en enda gång. Ytterligare en sak som talar för att hon verkligen kom tillbaka till mig, om än bara för en stund.
Nikita finns numera förevigad på min arm:
*******************************************************************************************************
Namn: Rödmossa Glamor
Ras: Lapsk vallhund
Kallas: Kiwi, Kiwan, Kiwibus
Far: Lapakis Beethoven
Mor: Ronja
Född: 060422
Död: 100531
Kön: Tik
Hälsa: Hd grad A, Kastrerad, diskbråck
Tävling: Gk anlagsprov viltspår
Min andra ängel är en ny stjärna på himlen. Kiwi var en omplaceringshund som vi fick hem till oss i september 2007. Efter många turer med slöhet och oengagemang nästan hela löpet och skendräktighet och tillfällig aggressivitet vid just skendräktighet så kastrerades hon. Sen följde en period med en glad, sprallig och leksugen hund! Hon var super med andra hundar och kunde inte förstå om de var arga på henne.
Under våren 2009 började vi en agilitykurs men hann inte gå mer än en gång, sen blev Kiwi dålig. I november året innan hade hon haft en period med rejäl smärta som bortförklarades som en sträckning av veterinären. Men det gav sig inte och efter många turer till veterinären utan att vi kom framåt bytte jag i december 2009 veterinärstation och fick efter ett besök reda på att hon hade diskbråck i området L7S1.
Kiwi visade sig vara en jäkel på att spåra! Vi ökade från att ha spårat ca 100 meter till att spåra 600 m och mer, vinklar och bloduppehåll var inga problem och att korsa andra spår, vattendrag eller stigar var heller inget problem. Vi klarade anlagsprovet redan efter några träningstilfällen. Jag hann inte starta henne i öppen klass men jag tror inte att något spår hade varit något större problem.
Under hösten märkte vi att hennes glädje och engagemang försvann mer och mer. Men jag ville inte erkänna det för mig själv. Men till slut kunde jag inte blunda för det. Jag visste att hon hade mer ont än vad hon visade och den glädjen och spralligheten som en hund i hennes ålder ska ha fanns inte eller mycket sällan under specifika förhållanden. Hon avbröt lek både med oss och med andra och verkade helt plötsligt vara mycket äldre än sina fyra år. Beslutet var jobbigt att ta men nu i efterhand vet jag att det var helt rätt beslut.
Vila i frid älskade vän!
Så otroligt fina ord om din Nikita, det märks att ni har en alldeles alldeles speciell plats i varandras hjärtan !!
Hej Madelen!
Fick tipset om Din hemsida från Beate/Njargas. Nu läste jag om Nikita. Vet hur det känns. För knapp tre veckor sedan var jag tvungen att fatta ett beslut som är svårast för alla djurägare som lever verkligen tillsammans med sina djur. Det vad Du skrev påminde mig om min egen situation nu när hon är borta och också när jag märkte att det finns ingenting som hjälper mer. Det går så snabbt och man är så hjälplös själv.
Ville egentligen bara kolla vad Du skrev om träningen med att lämna Din hund ensam.
Hattu, röda killen från Beate lever nu hos mig här i Hällefors och han har det svårt med att stanna ensam i bilen när jag handlar och också hemma. Bor för tillfället på Hundcampus här i Hällefors. Ska kolla hur Ni tränade. Det hälsar Uwe med Hattu
Gråter när jag läser om Nikita… Hon var (är!) för dej som min Tekla är för mej.
Kan inte föreställa mej ett liv utan Tekla.
Men lilla Kiwisen! Gud vad trist, och vad dåligt samvete jag får nu när jag inte läst din blogg oftare.
Massor med kramar!
Jag har ju bara haft en hund innan min nuvarande (sen var jag dagmatte några år till en hund som dog vid 12 års ålder, oxå väldigt hastigt) och vi fick hela 15 år tillsammans, men OJ så ofta hon kommit till mig i drömmarna!! Tror dock inte jag drömt om henne sen min nuvarande hund kom in i mitt liv, kanske NÅN gång men inte mer, så jag tror hon tycker det är ok att en annan vovve delar mattes säng nu
Min mamma hade en finsk lapphund som hon tyvärr fick ta bort vid tio års ålder då hon hade blivit både döv och blind. Det tråkiga var att hon var så pigg i kroppen och hade säkert kunnat bli många år äldre om hon bara hade fått behålla antingen sin syn eller sin hörsel, men när båda successivt försvann så blev hon osäker på att gå, gick in i grejjor inne etc
Det är så jobbiga beslut, och MIN fasa är just att råka ut för det som du gjorde med Kiwi, att få ta bort en hund alltför ung
Min mamma kommer skaffa sig en finsk lapphund igen när hon går i pension om tre år. Kanske från hennes väninna som föder upp finsk lapphund och som sedan en tid tillbaka har skaffat sig sin första lapska vallhund
Dina hundar är verkligen jättefina
MVH
/Gullan med staffen Tindra
Tack för alla dina kommentarer!
Är det kennel Rävrackans som din mammas vännina har?
Jajamen, stämmer bra det
Och mammas hund var från Fjällfarmens.
Som du ju vet så är det samma story för min Elmer, som för Kiwi. Jag känner så väl igen det. När glädjen försvinner och hunden åldras i förtid. Avbryter lek… Jag såg Elmer inte i en dröm, men i en dagdröm. Några dagar efter att jag tagit bort honom åkte jag tåg och det var som att han var med mig, men inte i tåget utan utanför. Han sprang där, blixtsnabbt på ängarna, så som han älskade att göra när han var ung. Kuta, kuta, kuta, med galenskapen i blicken och livsnjutningen sprutandes omkring sig. Han var så stark och fri, befriad från allt det glädjedödande, med full kontroll över ben och balans och utan smärta… jag hade den där känslan den dagen och några dagar framåt en gång när jag cyklade. Sen avtog det och numera springer han nån annanstans, där jag inte kan se honom.
Men minnena, glädjen och sorgen sitter kvar.
Jag tycker du skriver så bra om dina hundar!